Ibland undrar jag hur mycket jag har förträngt från graviditeten med Clint. Det är visserligen bara ett år sedan, men ändå - jag förstår när "folk" säger att man fort glömmer hur graviditeter och förlossningar var.
Clint vs Miniwargen, i icke jämförbara veckor.
Illamåendet:
Med Clint mådde jag illa. Så, så illa! Fram till vecka 19-20 någonstans kräktes jag tre-fyra gånger per dag, i princip varje dag. Så fort jag stressade minsta lilla - eller ökade tempot - så kräktes jag. Och det gick inte hejda! På hundpromenaden, på jobbet, överallt. Det blev väldigt ofta bråttom. Och pinsamt. Vet inte hur många gånger jag varit ute med hunden innan jobbet och pratat med Mannen i mobilen bara för att snabbt lägga på luren för att han inte ska behöva höra mig kräkas i kåporna.
Den här graviditeten har jag kräkts tre-fyra gånger totalt. Hallelujah-moment! Men jag har heller inte stressat eller ökat tempot särskilt ofta. Fördelen med att vara hemma med Clint, vi har kunnat ta dagarna som de kommer. Och de mest kritiska månaderna av graviditeten ur kräksynpunkt var Clint fortfarande väldigt chill och vi kunde spendera förmiddagarna med att mest bara mysa. Det är just de gånger jag faktiskt fått lov att stressa eller öka tempot, som jag mått illa och kräkts.
Psykiskt mående:
Oj. Jag har nog mått ganska lika illa båda graviditerna, men av olika anledningar och med olika tankegångar. Jag vet inte hur mycket jag ska gå in på det, då det känns väldigt privat. Men jag kan konstatera att graviditeter inte alls är någon walk in the park mentalt för mig. Minst lika jobbigt psykiskt som fysiskt. Men jag tror nog att den här graviditeten har varit värre än förra, då jag utöver mina egna hjärnspöken även haft ett ständigt dåligt samvete över att inte räcka till för Clint.
Fysiskt mående:
Foglossningenshelvetet har följt samma schema. Kommit tidigt, eskalerat snabbt och sedan blivit lite bättre sista veckorna när ongen tryckt ner sig ordentligt i fiffin. Men då är trycket i min stackars fiffi så högt istället, att det ilar där för varje steg jag tar. Hade det inte varit för fogarna hade jag nog inte tyckt det varit en tredjedel så jobbigt att vara gravid som jag faktiskt tycker det är. Jag är sjukt tacksam över att jag kan bli gravid, är gravid, och allt det där. Men nio månader av mer eller mindre smärta unnar jag ingen.
Förra graviditeten blev jag halvtidssjukskriven redan efter halva tiden, något som inte varit aktuellt den här gången. Utan jag har visserligen varit hemma - men med ett heltidsjobb vid namn Clint att ta hand om. Jag är så otroligt tacksam att han är ett överlag väldigt förnöjsamt barn.
Övrigt:
Vikten vet jag inte. Gick upp 22 kilo-ish med Clintan, ner 10-13 kg och sedan var jag gravid igen. Har inte vägt mig sedan inskrivningen och vet därför inte hur mycket jag gått upp den här gången. Gissar på ungefär lika mycket, men ska väga mig om en vecka när jag har har sista planerade besöket hos barnmorskan innan datumet för beräknad födsel.
Ränderna på magen och sidfläsket har förökat sig, något jag visserligen räknade med - men inte gillar för det. Dock lite lättare att acceptera den här gången, då de miljoner små bristningar jag fick förra graviditeten blektes väldigt smidigt. Så jag har en förhoppning att även de nya tigerränderna ska göra det!
Ser enormt mycket fram emot att sluta vara gravid och få börja ta hand om min kropp igen. Jag längtar mig blå efter att kunna börja gå, och då längre än typ runt kvarteret - som mina promenader nu är begränsade till. Samtidigt är jag så glad att jag tar mig ut varje dag, även om det bara är kanske 20 minuter i långsamt tempo. Hunden är i alla fall glad som både får rulla och sniffa hur mycket han vill.
Lyckas sällan ta mig ur mjukisbyxorna den här gången. Kan ha mina gravidjeans, absolut, men när jag ändå mestadels sitter på golvet med den lilla herrn, så är mjukisbyxorna att föredra. Har även börjat samla en del vätska nu, förlovningsringen åkte av för någon vecka sedan då den började kännas för tight. Tårna börjar - precis som sist - se ut som små söta (?) prinskorvar.
Clint vs Miniwargen, i icke jämförbara veckor.
Men snart är det över. Och ja, jag längtar! Både att få ta av mig den här gravida kostymen och att få lära känna Miniwargen, som as we speak leker Karate Kid med mina organ. Och sedan, få bli en familj. En komplett liten familj. Mamma, pappa, 2,4 barn och vovve. Vi avrundar nedåt och tänkte nöja oss med två barn. Om de inte kommer på något sätt för männen att vara gravida, för nu känner jag mig nöjd. Sa det till Mannen för en tid sedan, att om jag ens börjar prata om en trea, en sladdis eller ett litet kärleksbarn: sluta bara ha sex med mig!
__________________________________________
Viktoria
