när zeb kom till världen.

Varning för novell. Och nyförlösta bilder. 

Miniwargen. Han kom tillslut. Sex dagar över tiden, lite lite bättre på att passa tiden än sin storebror. Nu har det gått snart tre veckor, och jag är redo för att läsa igenom min journal och tänka tillbaka på förlossningen. 

På torsdagkväll kände jag de första mer smärtsamma förvärkarna, vaknade även några gånger under natten av att värkarna gjorde ont. Fredag morgon verkade de dock ha försvunnit, men efter lunch kom de tillbaka. Nu började de vara regelbundna och göra mer och mer ont. Jag försökte ringa ett gäng viktiga samtal (mer om det senare) och skicka ett antal lika viktiga mail - men fick tajma in samtalen mellan värkarna. Efter middagen skjutsade Jakob den blivande storebrorsan till mostern, ifall det skulle dra igång ordentligt under natten. Bättre att han då redan var hos barnvakten! Och tur var väl det! 

Vid 20 ringde jag förlossningen första gången och flaggade för att jag nog skulle komma in under natten. Hade då kanske kring 8-9 värkar/timme och fick andas genom dem. Vi skulle spendera kvällen med att äta godis o mysa med tända ljus i lugnet utan Clint. Men det blev istället en tidig kväll med sänggående före klockan tio, då vi hade på känn att det skulle kunna bli en lång natt. Jakob somnade (som alltid) medan jag låg bredvid honom, lyssnade på en talbok och väntade in nästa värk. Väntade mig nästan att vattnet skulle gå, bara för att vi köpt en ny kontinentalsäng under veckan - och typiskt hade väl varit att dränka den i fostervatten redan en av de första dagarna? Hade visserligen varit lite förutseende och bäddat min sida med lakan av plastad frotté, för att minimera skadorna vid en eventuell vattenavgång..

I samband med att värkarna intensifierades blev jag räddare och ledsnare. Clint förlossning slutade, som ni kanske vet, med att de sprang iväg med honom livlös. Han andades inte och jag låg kvar där inne i förlossningsrummet, helt ovetande om mitt barn levde eller inte. Läkaren som stannade med mig visste heller ingenting, då han aldrig lämnade rummet. Jag trodde att jag bearbetat det här under året som gått, då jag verkligen inte alls känt mig det minsta orolig inför den här förlossningen.

Men när det väl kom till den här punkten, så bröt jag ihop. Paniken sköljde över mig, jag grät, hulkade, skakade och kände mig otröstlig. Alla "tänk om" dök upp. Tänk om det blir samma sak igen. Tänk om det inte går vägen den här gången. Tänk om.. Jakob tröstade mig så gott han kunde, men när jag gav upp för smärtan värkarna gav mig och åkte in till sjukhuset vid klockan 04 så kändes allt så otroligt hopplöst.

Vi kom in strax efter 04, det sattes ett CTG och jag undersöktes. Öppen 4 cm och livmodertappen var nästintill helt borta. Vi skrevs in och fick stanna, förlossningen var igång. Hurra! Jag berättade för den barnmorska som tog emot oss om min oro och rädsla, och hon - Kristina - tog mig på största allvar och var hemskt rar och mjuk. Jag bad om en tidig epidural, vilket jag fick. Den sattes där efter 06 och efter det tog de hinnorna och vattnet gick. Tyvärr var det skiftbyte på förlossningen sedan, jag hade gärna sett att Kristina stannade med mig, men förstod såklart att det inte gick. Sedan kom och gick det lite barnmorskor (bla underbara Malin som jag träffade både efter Clints förlossning och i samband med missfallet året innan) innan jag fick den som skulle vara med mig genom  resten av förlossningen. Det blev en Monica. Hon var trevlig och kändes bra, men jag upplevde lite att hon missade hur orolig och rädd jag faktiskt var, hur mycket min förra förlossning påverkade mig där och då. 

Hur som helst. Epiduralen tog fantastiskt bra och jag kunde slappna av och även äta lite frukost. Låg t.o.m. och halvslumrade lite, då natten inte erbjudit någon sömn för min del. Jakob hade i alla fall lyckats sova kring 5 timmar innan vi åkte in, då han inte vaknade av mina andningsövningar under värkarna eller mitt eviga springande på toaletten mellan dem. Vi hängde där i förlossningssalen, gungade runt med svävaren och hoppades på att det skulle ge lite extra skjuts till tyngdlagen. Men precis som förra gången så var mina värkar lite för oeffektiva, så det sattes in värkstimulerande dropp. Här börjar - som förra gången - värkarna göra rejält ont igen, och de fyllde på epiduralen ytterligare.

Kring klockan 10.15 (enligt journalen, för mig är tiden som en dimma), händer det som jag inte vill ska hända. Värsta sortens flashback till förra förlossningen: Bäbisen hjärtljud går ner rejält och jag måste byta ställning gång på gång. Ligga på sidan, andra sidan, snabbt över på mage, försöka stå på knä. De hittar inte riktigt någon bra kontakt med bäbisen och varje rörelse gör så sjukt ont i kroppen och jag minns så väl hur jag gick precis igenom samma sak med Clint och det slutade med att han sen kom ut livlös. Jag fick panik. Jag grät, skrek och var helt förstörd. Plus att varje rörelse gjorde så otroligt ont, allt tillsammans fick mig verkligen att bryta ihop. Även Jakob tyckte att det var jobbigt, då det påminde så himla mycket om Clints förlossning. Men efter en tids (som för mig kändes som en evighet av panik och tårar, men som säkert inte var mer än några minuter) knästående så gick hjärtljuden tillbaka till normalt och läkaren kom in, försäkrade mig om att mitt barn mådde bra där inne. Jag var som i en dimman ställde nog mentalt in mig på att det skulle bli samma sak som sist. 

Kring 11.15, stående på knä känner jag att jag måste anstränga mig för att inte krysta. Säger till barnmorskan att jag vill börja krysta (nä, jag säger faktiskt att det känns som om jag vill bajsa - men för er som fött barn så vet ni att det är ungefär samma känsla) men hon säger att jag just innan bara hade varit öppen 8 cm och att det inte alls var dags ännu. Nästa värk fick jag anstränga mig ännu mer för att inte krysta (läs: bajsa) och när barnmorskan då undersöker mig är jag helt öppen och huvudet har kommit ner i princip hela vägen ner. 

Mina värkar fortsätter vara lite för korta, så hinner inte alls krysta så mycket som önskat vid varje värk. Det slutar med att ännu någon kommer in och lägger sig över mig för att med yttre press hjälpa mig få ut barnet. Herrejävlar vad ont det gör, men jag förstår att det är behövligt. Vad som skulle bli näst sista värken tog slut alldeles för tidigt och stannade av med huvudet halvvägs ute och jag kände verkligen hur något brast där nere. Och jag var så arg! Jag svor över hur sjukt ont det gjorde, valde inte mina ord med omsorg och hade bisarrt svårt att andas. Någonstans mitt i min ilska och smärta säger någon något om att "snaaart är sin lilla bäbis här, snuttegullegullegull". Jag minns inte vad hon sa - eller vem som sa det - men är överlag inte särskilt förtjust i när det ska gullegullas, framförallt inte om jag redan är arg. Så mina väl valda ord tillbaka blev "HÅLL KÄFTEN!!". Alla bara fnissade åt mig, jag tror de har hört det förr. Och jag bad om ursäkt när allt var klart, men de skrattade bara och sa att de var vana. Barnmorskan bjöd här också Jakob att "komma ner och kolla på hjässan som var ute" vilket han klokt nog inte var intresserad av - och jag vrålade ännu en gång: "HAN HAR INGENTING DÄR ATT GÖRA!"

Ja, jag var ganska upprörd. Och när vad som skulle bli sista värken kom ville jag inte annat än att allt skulle vara över. Någon låg över min mage och tryckte som fan. Jag tror någon annan hjälpte mig att böja mig framåt lite, för att få mer kraft. Jag klämde tag i handtagen för allt jag var värd och precis som värken klingade av kom han ut, klockan 11.54. Navelsträngen ett varv runt löst runt halsen, men inget som påverkade. När jag hörde honom skrika efter vad som kändes som evighetslånga sekunder grät jag. Av lättnad. Av tacksamhet att det var över, att han verkade må bra och att jag inte längre hade lika ont. En till pojke. En lillebror. På radion spelades Afraid to shoot strangers med Iron Maiden och allt var över. 

Sen är allt rätt diffust. Jag har ingen som helst tidsuppfattning. Barnet ligger på mitt bröst, är förbannad över att komma ut i en kall stor, ljus värld. Jag äter smågodis, dricker saft och försöker hantera alla känslor som kommer till mig medan jag tittar på den där lilla kopian av en nyfödd Clint som precis kommit till världen. Jakob fortsätter vara nära mig, enda gångerna han lämnat min sida sedan vi åkte in är när jag bett honom om saker. Hämta vatten, badda min panna. Han är verkligen den klippa jag saknat i mitt liv, vad vore jag utan honom?

Barnmorskan lappar ihop mig med "flertalet" inre stygn och 3 yttre. Fick en andra gradens perinealbristning samt en vaginalruptur på 3cm och en bristning i höger labia. Jag hade ont några dagar, men en dryg vecka efter förlossningen kunde jag sitta som vanligt uppflugen på köksbänken igen, min absoluta favoritplats i köket. Idag, snart tre veckor efter förlossningen, känner jag ingen som helst smärta därifrån. Ett par av stygnen är nog kvar fortfarande kvar, men det känns som om det läker bra. Jag kan både hosta och nysa utan att det händer olyckor. Vilket däremot är helt sjukt, att man ser det som en "vinst". Men det är en helt annan diskussion! 

Vi blev kvar på BB ganska exakt ett dygn innan vi åkte hem. Kring lunch på söndag packade vi in Zeb (med en godkänd-stämpel i rumpan) in i bilen, åkte hem och hämtade sedan finaste storebrorsan från mostern. Ja, det blev lite av en chock. Två barn som kräver mycket - på helt olika sätt. Det kommer ta tid innan jag landar i det, är tacksam att Jakob valt att vara hemma en längre tid än bara de där första 10 dagarna. 

Men nu är vår familj komplett. 

Mannen och jag, Clint och Zeb. 

Och brorsan Gandhi, såklart. 

2017-04-08.

Zeb Erik Paul Warg. 

4165 gram och 52 centimetrar. 

Lika perfekt som sin bror och 

den där lilla pusselbiten som saknats.