Och så var dagen här. Jag har kolhydratladdat ordentligt i ett par dagar - då jag dessutom faktiskt även varit hungrig och verkligen passat på. Åt 19 bitar hemgjord sushi till middag igår, tillexempel. Sen har jag sovit. Tacksamheten att Mannen tar så mycket ansvar är enormt. I natt sov jag drygt 11 timmar (visserligen med lite hjälp av sömntabletter) och enbart två kisspauser. Jakob har tagit nätterna med Clint senaste tiden - även om det bara innefattar på sin höjd en flaska och kanske en tutte, så sover jag bättre när jag vet att jag inte behöver vakna när han gör det. Psykologiskt, jag vet. De klivit upp direkt när Clint vaknat och sedan stängt dörren in till sovrummet. Och jag har fått sova så länge jag kunnat/behövt.
Att vakna helt utvilad flera dagar i rad efter ett år med bäbis är en helt magiskt upplevelse. Sen att krämporna sätter in direkt jag lämnar sängen är bara en detalj, jag njuter så länge det varar.
Men som sagt. Dagen är här. BF. Graviditeten är 100% gången och Miniwargen förväntas titta ut. Nu är jag visserligen nyvaken (har inte ens lämnat sängen ännu) men har otroligt svårt att tro att något ska hända idag. Har haft förvärkar som kommit och gått senaste veckorna, men inga tecken på att de ska leda till the real deal. Gick över nio dagar med Clint, så varför ska mini vara punktligare för? Det är ju en Warg det också, de kan vara lite tidsoptimistiska ibland.
Vi håller tummarna att något händer under dagen, hoppet sägs vara det sista som överger en?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar