120 och accelererar.

Livet går i 120km/h. Plugg. Familj. Kaos. Kärlek. Kalas. Mer plugg. Tårar. Högskoleprov. Frustration. Ett till kalas. Evighetslånga läggningar. Mer frustration. Högskoleansökning. Beslutsångest. Ett biobesök. Enormt mycker plugg. Stess. Irritation. Och så vidare, och så vidare.

Ja. Ni fattar. Jag hinner knappt med mig själv. Men båda pojkarna har fyllt år. Blivit firade av massa fantastiska människor och fått lika fantastiska presenter. Ätit tårta som om det inte fanns någon morgondag och busat med moster, fastrar, morbror, kusiner, mommemoffe och farmorfarfar. Allt i en salig blandning. Det blev några härliga dagar av firande. Så nu har vi en treåring och en tvååring hemma, vad hände med tiden? 

Plugget gör mig galen. Mattekursen sliter sönder mig, den är verkligen allt annat än lätt. Jag har gråtit. Varit förbannad. Fått hopp. Dab:at (!). Gråtit ännu mer. Och skickat in ett halvdant prov. Men så fick det bli. Sista etappen kvar nu. Kämpa Cederberg! 

Ett matteuppdrag. Ett nationellt prov. En muntlig examination. Två företagsekonomiprov och två uppdrag. En muntlig examination. Ett engelskauppdrag. Två bokanalyser. En muntlig examination. 

Det låter mycket. Men nu ser jag slutet. Ska bara bita ihop i typ 6 veckor till. Jag upprepar: Kämpa Cederberg! Men nu är det snart helg, och jag ska försöka vila. Samla lite d-vitamin. Och plantera sticklingar. Pussa på mina barn. Och min blivande man. Han som jag knappt hinner träffa, just nu. 

__________________________________________ Viktoria