clintan, 10 månader

Tio månader, shit pommes frites! I fredags blev pojken 10 månader, men då vi varit bortresta i helgen har jag inte hunnit sammanställa bilderna till inlägget. Texten skriver jag ofta i telefonen när tiden finns, bilderna tar lite mer tid.

Men tiden går fort när man har roligt. Och när man är småbarnsförälder. 10 månader lixom. Dock sjukt sakta som gravid, ska detta aldrig ta slut?

Vi hälsade förra måndagen på tant Monica på BVC, hon tyckte han gått från att se ut som en bäbis till att bli en liten pojke. Och det håller jag med om! Han planar ut på vikten, men har ändå spräckt 10 kg-gränsen. 10150 gram tror jag det var, men skjuter iväg på höjden en del och mäter nu hela 76,5cm. Stora killen! 

Mat

Här är det samma som sist, inte mycket som ändras. Frukost, lunch, mellis, middag, kvällsflaska och oftast en nattflaska. Är fortfarande inte särskilt intresserad av vår mat, men får smaka på det mesta. Har försökt servera honom små bitar smörgås till mellis, men han är inte särskilt intresserad av att stoppa dem i munnen, utan hunden får de flesta bitarna. Pincettgreppet har han koll på, och gapar glatt om jag matar honom - men kombinationen att plocka upp o stoppa i munnen själv är inte riktigt där. 

Utveckling

Förra månaden skrev jag att han inte hade visat intresse av att ställa sig upp mer än den enda gången han hade ställt sig upp i soffan. Det var då det! Den 19 januari ställde han sig plötsligt upp i sängen en dag och sedan den stunden är stå upp det roligaste som finns. Allra helst i sängen, vilket inte gör underverk med läggningar och sömn. Men även mot soffbordet (med hjälp av en rottingkorg som står under), mot tidningsstället inne på toan (mina lugna toastunder med ett barn krälande på badrumsmattan är över) och mot oss. Han tar gärna stapplande steg när han får bra grepp och balans. Jag tror att det är en bra bit bort innan han ska ta några riktiga steg, men vi vet alla att det komma skall. Han visade glatt upp sina nya kunskaper för tant Monica på BVC i måndags, genom att snabbt slita sig upp med hjälp av pappans kläder. Han behöver någonting att dra i när han ställer sig, men oj vad han övar och kämpar!

Annars ser vi hur tänderna i överkäken är på gång, men inte riktigt vill bryta igenom. Alla fyra längst fram dessutom, på en och samma gång. 

Sömn

Ja, som jag skrev: att kunna stå i sängen gör inte underverk för läggningar och sömn. Han vill, så fort vi lägger honom i sängen, snabbt ställa sig upp. Och. Blir. Så. Arg. När vi hindrar honom! Nån kväll här i början av förra veckan tog det 1h 20min att söva honom, trots att han var sinnesjukt trött! Självklart tajmar han helst ihop sina sämsta kvällar med de kvällar pappan tränar ishockey. Mitt tålamod räcker max en timme, så dessa evighets pojke-vill-ställa-sig-upp-och-mamman-hindrar-det-och-då-blir-pojke-arg-läggningar gör mig tokig! Och jag fattar att han känner av mitt humör och såklart inte blir lättare att söva när mamman blir irriterad. En dålig cirkel! 

Annars sover han oftast fortfarande sina två pass på dagen, ett innan lunch och ett innan middag. Några gånger har han istället kört en långsovning efter lunch, men det hör till undantagen. 

Mamman

Jag klev idag in i vecka 32 och är trött. Tvivlar ofta på mig själv och känner mig oftast otillräcklig. Har galet ont i kroppen. När jag väntade Clint blev jag halvtidssjukskriven i vecka 21-22 och hick hem i vecka 33 (förövrigt exakt ett år sedan jag jobbade mitt sista pass förra söndagen). Då kunde jag sova en stund mitt på dagen och låta kroppen vila. Nu är jag heltidsanställd mamma till en 10-månaders underbar liten kille och med en sambo som dessutom spelar hockey, så tiden för vila är ytterst begränsad. Och det känns! Men så snart hockeysäsongen är över (om ganska precis en månad) så ska vi lägga om våra dagar och kvällar lite, så Jakob kan vara hemma mer och jag få möjlighet att vila. Det är en ynnest att kunna bli gravid och få chansen att skapa liv - men det är fan absolut ingen walk in the park, if you pardon my french. 

Någon gång efter 11-månaders dagen tänkte vi kasta in ett 1-årskalas. Vågar inte riktigt vänta till hans födelsedag tror jag, utan tar nog det säkra före det osäkra och firar gossen ett par veckor tidigare. Miniwargen är som bekant beräknad 6 dagar efter Clintans födelsedag, och ett kalas vill vi såklart hinna ha innan mini tittar ut!

Clintan 9 månader, 8 månader, 7 månader, 6 månader, 5 månader, 4 månader, 3 månader, 2 månader och Clintans första månad. 

Clints första vänner.

När vi väntade Clint tänkte vi gå på sådana förberedande föräldragruppsträffar på sjukhuset. Det var fyra stycken och jag gick på.. en. Jakob inte på någon. De passade helt enkelt väldigt dåligt ihop med våra arbetstider just då. Det var en intressant föreläsning, men jag kände så väl att de i den efterföljande diskussionsgruppen andra hade träffats vid ett par tillfällen innan och hunnit lära känna varandra lite, och när jag heller inte hade Mannen att hålla handen med så kändes det lite läskigt. 

När Clint var ett par månader märkte nog min fina BVC-tant att jag var lite (mycket) ensam, och sa mer eller mindre åt mig att att "på måndag, då är det en föräldragruppsträff och ni ska dit". Jag var rädd för ett gäng tjugotvååringar som jag inte skulle ha ett uns gemensamt med - men så fel man kan ha. Istället fick jag den bästa grupp jag kan önska mig - där vi tillhör den yngre halvan! 

Vi har, förutom de träffar BVC anordnat, träffats massor. I höst när Öppna Förskolan på St Olov öppnade så spenderade vi tisdagar där för lek och onsdagar för babysång. Vi har fikat, skrattat och stöttat varandra. Vi har pratat om högt och lågt i vår messengergrupp. Och som jag älskar dessa människor! Vi har lämnat barnen med deras pappor för en kväll och gått på restaurang. Vi har haft lekdejter fyllda med barnskratt och kanske med lite gråt också. 

Summan av det hela - jag är så tacksam att jag blev ihopparad med de här fina människorna. Och jag hoppas för allt i världen att vi kan försöka fortsätta ses, även när barnen växer upp. För det här är verkligen personer som jag har så mycket att tacka för.

Så här lätt är det att få med alla busungar på samma bild, när halva gänget har börjar gå och andra halvan kryper runt. Vi skulle kanske ha satsat på att ta en gemensam bild innan alla blev så rörliga.. 

Clint, Elise, Ellen, tvillingarna Oscar & Alvin, 

samt Ellis som är i full fart att krypa ur bild. 

 __________________________________________ Viktoria

julen 2016, lite sådär efteråt

Jag har tänkt mycket på traditioner och högtider, nu sedan Clintan kom till världen. Vilka högtider vill vi fira, vad är viktigt för oss - och hur gör vi det bästa av det för vårt (snart våra) barn. Julen är min absoluta favorithögtid och en tanke på att inte ha julgran fanns inte. Jag tänkte också att jag skulle ångra mig bittert, med den lilla marodören här hemma, som gärna pillar på precis allt han kommer åt. Med facit i hand gick det ändå bra. Ja, han pillade på den konstant, åt julgransbollar och drog även omkull granen (över sig själv) en gång. Det gick bra, han var ledsen i omkring 8 sekunder sen var det glömt igen. Att ha julgran i år var inte värre än att ha en katt, tänker jag. Får se hur det går nästa år!

På julaftonsmorgonen vaknade Clint i sin nya pyjamas med jultema och fick öppna sin första julklapp. Det här är något jag vill göra till en tradition, att varje år köpa en ny julpyjamas till barnen och få mysa runt i dessa så länge man bara kan på julafton. Att få ett paket på morgonen har jag vuxit upp med, helst något man kan leka med så man inte blir så övervönt innan tomten kommer. 

Det blev den enda julklappen vi köpte till Clint i år, en xylofon i trä från Plan Toys. Sen fick han massa fina klappar från vår familjer, även om han själv var mest fascinerad av de paketsnören han lyckades få tag i. 

Julafton spenderas i år i Uttersjön med den Cederbergska familjen, och på juldagen åkte vi till Räftkläppen och åt fondue med Wargarna. En härlig och kravlös jul med våra fina familjer! 

Clintan, nio månader

Det där med datortid - den är som bekant lågprioriterad. Började skriva på det här inlägget i mobilen på hans niomånadersdag, men inte hunnit/orkat/prioriterat att färdigställa det. Jag ogillar nyårslöften - men ska verkligen försöka bli bättre på det här i år, jag gillar att kunna titta tillbaka och läsa - minnas - vad jag gjort och tänkt om dagarna. 

Hur som helst, grabben har blivit nio månader. Lika länge utanför magen som innanför. Vi har haft vår andra sjukdomsperiod där både Clint och jag har varit däckade strax innan jul. Han hade feber, hosta och allt detta snor. Mycket tårar och tråkiga nätter, helt enkelt. Som tur var klarade sig Mannen bättre och fick ta hand om oss båda på kvällarna. Fick höra att det i alla fall var tur att jag fick vara hemma när jag var sjuk. Och det är det såklart, men mitt lilla heltidsjobb var även han hemma. Inte direkt så att jag kunde spendera dagarna med te, glass och Netflix i soffan - Clint behövde allt sitt oavsett hur dåligt jag mådde. Är glad att det gick över innan jul i alla fall!

Mat

Han är som en klocka. Även om jag hade hoppats på att kunna få in ett till mål på kvällen, men det verkar svårt just nu. Men annars lever vi lixom på tidsschemat 0800, frukost. 1100, lunch. 1400, mellis. 1700, middag. Sen hinner han somna innan det är dags för kvällis, så det får han i flytande form där vid 21-22 när vi går till sängs. Fortfarande vill han ha en flaska om natten, vilket brukar bli kring 03-04. Flaskorna är på ca 220ml och typ 70/30 välling/ersättning och äts mer eller mindre i sömnen. 

Han älskar mat. Gapar som en liten fågelunge och tycker att couscous är det bästa som finns i hela världen. Och pastagratäng! Han är dock sämst på att äta mat med lite större bitar i, som 8-månaders burkarna. Han.. åh.. hittar bara det norrländska uttrycket "tjöjes", men vad heter det på svenska? Kväljningar! Han får kväljningar! Åh herregud, snacka om att tappa bort ord. Men vi har en mixerstav som får åka fram när det vankas 8-månaders mat, så det är inga större problem.

I övrigt får han smaka lite allt möjligt som jag äter. Det mesta uppskattas, även om tex fil var lite väl surt för hans smaklökar. Hallon är en höjdare, däremot.

Utveckling

Alltså, jag blev en sådan där mamma jag inte riktigt trodde jag skulle bli. En sådan där mamma som blir barnsligt stolt över allt mitt barn gör. Eller får - vilket är helt ologiskt! Jag höll nämligen på att spricka av stolthet när jag kände första tanden titta upp! Och direkt efter den kom tand nummer två, så nu har han två små sylvassa valptänder i nederkäken. Sötaste lilla barn! 

Han kryp-ålar fram över golvet i typ 170km/h, och då ska vi inte ens prata om hur fort det går i gåstolen! Nya favoritleken: jaga storebror Gandhi! Dessutom är hunden alldeles för nyfiken och vill helst vara där vi är, vilket resulterar i att han hela tiden blir påkörd av gåstolen och lillebror. Han ställde sig upp i soffan häromveckan, något som vi verkligen inte var beredd på. Annars visar han inget intresse av att stå och gå. 

Vi diskuterar vad som är "nej" här hemma varje dag. Vi föräldrar påstår att ugnen alltid är ajaj, gossen håller inte med. Likaså hundens matskålar, och även här är vi oense. Clint är en liten herre som börjar få hemskt mycket egen vilja! Han pratar på för fullt, men inga försök att säga annat än hänänänänänä och liknande. Ser såklart fram emot hans första mamma, men inser samtidigt att jag kommer få höra det tiosutentals gånger mer än jag vill närmaste åren - med två småbarn hemma. 

Sömn

Vi fortsätter på inslagen linje. Han somnar oftast kring 1900 och vaknar igen mellan 0700 och 0800. Får som sagt en flaska när vi lägger oss och ber om en till mitt i natten någongång. På morgonsidan vaknar han ofta ett par gånger och vill ha tutten, men somnar om när han väl får den. Sover två gånger om dagen, ungefär 45 minuter före lunch och 1-1,5 h på eftermiddagen. Under eftermiddagsluren brukar även mamman passa på att sova lite. 

Mamman

Ja, mamman ja. Hon är nu i vecka 28 med Miniwargen. Kroppen värker, men sinnet känns okej. Går visserligen väldigt mycket upp och ner på den fronten, men har ni fått utskrivet något som hjälper mig med sömnen - vilka jag tar när Jakob har möjlighet att ta natten. Och inser då ännu en gång hur otroligt viktigt sömn är! Jag har mått så mycket bättre mentalt när jag fått känna mig utvilad. Så tänker fortsätta ta dessa piller när tillfällen ges! 

Annars saknar jag att jobba. Kanske inte just saknar jobbet, men saknar att tillhöra och tillföra. Saknar att vara jag och inte bara Clints mamma, även om det är en väldigt ärofull och viktig uppgift även det. Hur fina våra rutiner än är, så saknar jag omväxlingen i vardagen! Men, tidigast till hösten kan jag börja jobba igen, tills dess ska jag försöka göra det bästa av situationen och njuta av (den något tråkiga) ledigheten! 

Ska lägga upp bilderna från jul och nyår också. Men de (i alla fall julens) är så fantastiska att de förtjänar ett alldeles eget inlägg.  

Tidigare inlägg: Clint åtta månader, sju månader, sex månader, fem månader, fyra månader, tre månader, två månader och Clint en månad. 

mobilinlägg: med mina två.

Med de två finaste killarna jag vet och mina fantastiska föräldrar firar vi ut året med god mat och (för mig alkoholfri) dryck. Tack för i år, det har varit fantastiskt. Vi hörs igen nästa år! 

mobilinlägg: tänder, sjukstuga och sömnbrist

Visst har vi spanat, väntat o nästan längtat efter att den lille herrn skulle börja få tänder. Men tajmingen var vekligen inte någon höjdare, då hostan samtidigt kommit åter. Stackarn har både ont i munnen och en hemsk hosta som håller honom (oss alla) vaken om nätterna. Dessutom vaknade han idag med 39 graders feber också. 

Så jag lovar, han har varit piggare - och framför allt gladare - än han är idag. Ingen mat vill han ha, mer än lite fruktpuré och grötklämmis. Tårarna är ständigt nära och han är så varm och febrig. Stackars liten! 

Den trötta mammans topp tre för dagen, utan inbördes ordning: momme kom i morse med alvedonsuppar, då den flytande varianten förvägrades. Tant Signe och Elly underhöll pojken (läs: såg Babblarna med honom i soffan) i en kvart så jag fick snabbrasta hunden utan barnvagn. Moffe kom med ett miniskrov till lunch. 

jul i vårt hus.. ehh.. lägenhet

Jag älskar att julpynta! I år har jag dessutom planerat om, och ställt mina gråa trästakar i köket och köpt mässingsstakar att ha i vardagsrumsfönstren, matchat med gamla mässingsfärgade metallstjärnor som fick bo på sideboarden samt på köksbänken. Det blev hemskt trevligt! Köpte nya kuddar från H&M Home också, i rött vitt och guld. De har jag tydligen inte kommit håg att fotografera, så ni får helt enkelt ta mitt ord på att de var fina. 

Jag längtar (med viss bävan) på att Mannen ska hugga mig en julgran också. Jag ä l s k a r verkligen att pynta granen och brukar alltid gå totalt bananas med helt hysteriskt julpynt. Och jag har bestämt mig för att ha gran även i år, ett beslut som jag troligtvis kommer att ångra bittert. Den lille herrn är snabb både på att krypa och swisha fram i gåstolen and doesn't take "no" for an answer.  Så risken är stor att han kommer att bli permanent kallad för Sören Marodören när väl granen är inne. 

I värsta fall får granen ha en kort sejour i år. Och barnet kan få många barr i de små fingrarna. Men det är inte hela världen det heller.

__________________________________________ Viktoria

vecka 23, födelsedag och förlovningsdag.

Söndag var en bra dag, en riktigt riktigt bra dag. Förutom att vår lilla odåga fyllde 8 månader, så blev även jag ett år äldre. 33 år gammal! Tänk, att det var bara några månader innan min 31-årsdag som jag träffade Mannen för första gången. Nu väntar vi vårt andra (!) barn och jag är minst lika kär nu som då. Och på min trettioandra födelsedag så klev den där fantastiska mannen ner på knä framför mig, och frågade om jag ville bli hans fru. Så förutom födelsedag så firade vi även 1-årig förlovningsdag! Dagen firades med barnvakt och en helt effin' magisk brunch på Brygg CC, tårta och mys hemma med delar av familjen och en lugn kväll i soffan tillsammans med Mannen. Precis vad jag behövde!

Vi hade, på tal om förlovningsdag, en vision om att gifta oss nu till våren, i slutet av mars eller början av april. Men det känns som om det kommer vara fullt upp då, så vi skjuter det ett år framåt istället. Känns lite risky att boka in ett bröllop i samband med att vi förväntas föda barn...

Föda barn ja, jag var hos barnmorskan i morse. Jag ska väl inte säga att jag varit supernöjd över att min förra barnmorska tagit tjänstledigt och lämnat mig ensam kvar där borta (ja, jag fattar att det inte är synd om mig, men jag saknar henne!). Jag trivdes hemskt bra med henne, kände mig trygg och framförallt bekväm. Och nej, jag har inte klickat lika bra med den nya barnmorskan, tyvärr. Så jag var inte helt peppad på att gå dit idag, men fördelen med att nyss ha fött barn är att jag redan är medveten om det mesta de vill prata om. 

Mätte magen, lyssnade på hjärtljuden. Testade mitt blodsocker, blodvärde och blodtryck. Allt såg bara fint ut och det verkade vara en rätt livlig krabat där inne. Jag känner dock inte Miniwargen allt för ofta, men Clint var heller inte så duktig på att ge sig till känna förrän längre fram i graviditeten. Är i alla fall i vecka 23 nu, har tydligen klarat av 55% av graviditeten. Hinner inte fundera så mycket på det hela, känns som om jag har händerna fulla med Clintabus på dagarna. 

__________________________________________ Viktoria

clintan, 8 månader

Världens finaste pojke. 74 centimeter lång och 9630 gram (tror jag, sitter för skönt i soffan för att gå och hämta BVC-papperna) prima perfektion. I mina ögon, alltså. Jag förstår att jag kanske är lite partisk, men det får man vara som mamma.  

Äntligen är lille herrn frisk igen, efter några lite jobbiga veckor. Snoret jag skrev om förra månaden övergick även till en horribel hosta. Till slut hostade han tills han inte längre fick luft och nätterna blev väldigt jobbiga för lille herrn. Vi ringde BVC som skickade oss på Barnavd 14 på sjukhuset, en standardrutin när barn under 1 år har tufft med just luftvägar. Där fick vi träffa farbror Doktorn som lyssnade, klämde och kände, samt ett par tanter som elakt nog tog prover både ur näsa, svalj och blodprover. De var inte ens lite populära! Proverna visade på en virusinfektion, men inte RS så de ville inte sätta in någon behandling om det inte blev värre, samt på en lite elak bakterie (som jag inte minns namnet på) i näsan, som även den fick förbli obehandlad så länge det inte blev värre. Och bara dagarna efter besöket på sjukhuset såg vi vändningen komma och Clintan började må bättre. 

Mat

Vi har en liten fågelholk till son, något vi är enormt tacksamma över. Han älskar mat och gapar som en tok så snart han förstår att det är mat på ingående. Vi har någon typ av plan som innefattar frukost klockan 08, lunch kl 11, mellanmål kl 14 och middag kl 17. Plus minus lite tid, beroende på vad vi gör på dagarna: en stadig portion gröt, 3/4 burk mat, frukt/gröt, oftast en hel burk mat. Sedan får han en flaska innan vi lägger oss på kvällen, den suger han i sig mer eller mindre i sömnen. Han vill även ha en flaska på natten, oftast kring 04. Jag drömmer om natten när han inte vill ha den längre. Innan han blev sjuk hade han börjat sova hela nätter, men det vände tyvärr under sjukdomsveckorna. 

Sömn

Efter lite stök och bök efter sjukdomsperioden vi gått igenom börjar vi se rutiner i sömnen igen. Förmiddagssömn på ca 45 minuter och eftermiddagsluren på ungefär en timme. Natt gör vi oftast mellan 19 och 20. Han har varit lite svårsövd på senaste, då han vissa kvällar hinner bli alldeles för trött och inte riktigt klarar av att varva ner tillräckligt för att somna. Men oftast håller vi igång på kvällarna, leker och rullar runt i gåstolen till dess att han gnuggar sig i ögonen. Då varvar vi ner, tar på pyjamasen och sätter oss i soffan med snutten och tutten för lite mys. Efter vi myst lägger vi ner honom i hans spjälsäng, där han somnar efter att oftast ha snurrat runt några gånger och lagt sig på mage. Någon av oss brukar ligga kvar bredvid i storsängen, se så han somnar snällt. Det tar oftast inte mer än 10 minuter. 

Självklart är inte alla kvällar så fantastiska. Verkligen inte! Vi har haft kvällar av gråt, gnäll och tre miljoner varv runt runt i sängen innan han kommer till ro. Kvällar då han istället för att göra natt bara powernapar en halvtimme och sedan vaknar gråtande och är vaken och supergnällig i två timmar till. Eller nätter då han snurrar, snurrar och snurrar - och vid varje snurr vill ha tutten som han spottar ut lika fort igen. Vi har alla våra ups and down, jag är bara tacksam över att vår lilla herre oftast är på up-humöret. Vaknar gör han igen vid 07.15 på morgonen, oftast med ett leende och i lukten av morgonbajsen..  

Utveckling

Han sitter upp som en fena! Och kryper! Nåväl, ålar kanske är rätt ord ännu. Vi var på IKEA för några veckor sedan, och insåg att han helst ville sitta upp, framlutad i vagnen och spana ut över De Platta Paketens Rike. Han kändes genast så himla stor! Och när han sitter i gåstolen får vi vuxna passa hälsenorna och hunden får passa hela sig, där kan vi snacka om att det går fort! Vi bråkar dagligen om man faktiskt får leka i ugnsluckan eller inte. Han påstår att det är en fantastisk leksak medan mamman och pappan är bestämda med att det är ett "NEJ" oavsett om den är påslagen eller inte. Tyvärr fungerar inte barnspärren på luckan, ska se om det går beställa en ny eller om jag ska köpa en "extern" som man fäster på ugnen. Den är nämligen otroligt rolig att leka med! 

Allt hamnar fortfarande i munnen, oavsett om det är en stekspade, en strumpa eller hundens svanstipp. Pappans skägg är det absolut roligaste som finns att dra i (eller, glasögonen är no 1, men de är också ajaj och off limits) och han skrattar så han kiknar när pappa busar med honom. Av någon anledning är mamman aldrig lika rolig. Annars trivs han bra på öppna förskolan och babysången vi försöker besöka varje vecka, men blir lite besvärad när det blir allt för stökigt. 

Mamman

Jag har väl inte varit på topp senaste tiden (läs: egentligen sedan typ vecka 30 i graviditeten med Clint, men värre på senaste) och känt mig hemskt personlighetslös och saknat mig själv. Mitt yey har varit borta länge, och jag har svårt att riktigt känna det där påslaget. Det har resulterat i att Mannen har varit en superpappa när han varit hemma, och tagit i princip allt som har med barnet att göra: matningar, lek, bajsblöjor och tidiga mornar. Jag får sova vidare tills jag känner mig utvilad de dagar Jakob är hemma, då de kliver upp och slår på morgon-TV samtidigt som de drar igen skjutdörrarna till sovrummet. Två magiska timmar, brukar det bli. Jakob påstår att jag aldrig snarkar så mycket som just då. 

Sedan försöker jag hitta på sådant jag gillar, få lite egentid. Jag hatar uttrycket, då det allt som oftast förknippas med så mycket mamashaming/mamablaiming - men det är precis vad jag behöver ibland. Tid för mig själv. En middag på lokal med en vän, en promenad med bara hunden. Jag saknar inte jobbet, men jag saknar att jobba. Att få kliva upp, äta frukost, göra mig klar och lämna hemmet för att göra sådant som jag brukar göra. Jag avundas Jakob ofta, när han åker till jobbet. Att vara Clints mamma är en fantastisk ynnest, men jag behöver vara mer än så ibland. Vara mig själv. Vara jag. Men, det är något vi jobbar på och pratar mycket om här hemma - så det ska förhoppningsvis bli bättre med tiden. 

Tidigare inlägg: Clint 7 månader, 6 månader, 5 månader, 4 månader, 3 månader, 2 månader och Clintans första månad. 

__________________________________________ Viktoria

mobilblogg: alltid ledig, ingen tid över

Jag tror aldrig datorn varit så lågt prioriterad någonsin. Dagarna spenderas med barn, hund och Mannen. Ett barn som numera ålar sig fram över golvet, och sitter som en kung i sin stol. Han har blivit så stor, kan någon trycka på paus? Fast samtidigt älskar jag alla framsteg, han är så oroligt mycket roligare att spendera dagarna med nu! Trots att jag sliter mitt hår flera gånger om dagen - för allt är en upptäcksfärd! Ska blöjan bytas kan man snabbt rulla runt och krypa iväg över köksbänken. Och undersöka precis allt som går att greppa! Sen när man ligger på golvet finns det hundmatskålar att leka med, stolsben att slita i, osv osv. Tur han är hemskt söt!

minivargen, clint blir storebror.

Storebror Clint. Helt ofattbart. Min lilla bäbis ska bli stor. Storebror. Jag har inte riktigt förstått att det är så ännu, men då jag snart har gått halva tiden kanske det börjar vara dags att ta  till mig det hela.

Vi hade pratat om att - om möjligt - skaffa två barn relativt tätt. 1,5-2 år kanske. Men att det skulle gå såhär lätt, det kunde vi aldrig tro. Men även om vi inte hade planerat att ha bara ett år mellan barnen, så är Miniwargen inte desto mindre efterlängtad. Herregud, om fem månader har vi en till liten bäbis här hemma, det är faktiskt väldigt svårt att ta in!

Tvåan, även kallad Miniwargen, är beräknad till den 2 april, sex dagar efter Clintans första födelsedag. Jag har, peppar peppar, mått otroligt mycket bättre den här graviditeten än förra. Ni minns kanske att jag kräktes hemskt mycket när jag väntade Clint. I princip dagligen fram till vecka 18-19, ofta flera flera gånger per dag. Den här graviditeten har jag bara kräkts ett par tre gånger totalt. Det tackar jag för, och tar för givet att det beror på den totala bristen av stress. Stressade hemskt mycket förra gången, vilket jag inte alls gör nu - och de få gånger jag stressar är också de gånger jag blir illamående. 

Att kroppen gör ont får jag räkna med. Och att magen växer helt ofattbart fort. Redan kring vecka 12-13 började jag skratta åt hur svårt det var att dölja vad som var på gång. Från vecka 15 var det nästan omöjligt. Inte en enda magmuskel och härligt nyligt uttänjd hud: absolut ingenting som håller emot! Sista veckorna innan ultraljudet undvek jag sociala sammanhang, utöver föräldragruppsträffar, öppna förskolan och babysången. Jag var inte beredd på att riktigt gå ut med det innan jag fått se att allt verkade se bra ut där inne. 

Och allt såg fint ut. Två armar, två ben. Hjärtklaffar, magsäck, urinblåsa, aorta och allt vad de nu kan se på den där skärmen. Jag såg att det var en bäbis och inte en hundvalp, förstår verkligen inte hur de kan se allt de ser?! 

Lilla lilla Miniwarg. Du kommer bli lika 

älskad som din storebror.  

__________________________________________ Viktoria

clintan, 7 månader

Vi har haft en tung sista vecka, då Clintan har styrt in på sitt livs första sjukdomsperiod. Det började med lite snor, som blev en herrans jävla massa snor, en del feber, ännu mera snor, massa rossel, grönt snor och allmänt ledsamt humör. Dessutom har även jag varit (är fortfarande) sjuk, vilket gjort att dagarna känns enormt långa och tradiga på senaste. Tacksam över att vi båda varit hemma senaste dryga veckan - jag lever verkligen med Världens Bästa Man, som dessutom är en otroligt engagerad pappa. Men nu håller vi tummarna för att det ska vända, eller hur? 

Mat

Senaste månadsupdaten gav jag mig själv en smäll på fingrarna för att jag var bekväm och gav honom flaska istället för att ge honom t.ex. gröt. Jag tog mig i kragen och bestämde mig för att jag bara har mig själv att skylla! Så vi tog fram gröten igen. Och köpte ett gäng barnmatsburkar. Och klämmisar för utflykterna! Nu får jag knappt i honom någon flaska, han äter så mycket hellre mat av något slag! Jag erbjuder en flaska på morgonen, i soffan - frukost i kombo med morgonmys. Han tar den kanske varannan dag, de andra dagarna går vi till köket och kirrar en gröt istället. Till lunch äter han, beroende på om han åt flaska eller gröt till frulle, antingen gröt eller 1/2-2/3 burk med mat plus ungefär en halv banan. Mellis blir ofta frukt. Middag är vi tillbaka på burken igen, brukar försvinna närmare en hel burk till middag. Beroende på när middagen serveras äter vi oftast en kvällsgröt innan sänggående också. Vi ger honom fortfarande en, vad vi kallar "stödflaska" när vi går till sängs, som han äter mer eller mindre i sömnen. 

Grabben älskar mat. Han var sådär förtjust när vi erbjöd chili con carne, och heller inte helt förtjust i pappas hemlagade mat - annars äter han med god aptit. Potatismos med torsk, lasagne, pastagratäng med skinka och currykyckling verkar vara de burkar han gapar mest för. Och banan. Det är dessutom alltid gott med banan. Flaskan är förövrigt oftast en 50/50 blandning av välling och ersättning.

Sömn

Sista veckan har han sovit hela nätter utan nattamat, men han har varit sjuk och våra rutiner har varit lite upp-och-ner, både dagtid och nattetid. Så jag tror jag återkommer med en sömnuppdatering nästa månad!

Utveckling

Det är helt fantastiskt att se hur mycket som händer hela tiden. Ofattbart! Han har gått från att vara en liten bäbis till att ha blivit en liten pojke. Med en stark vilja och pappas tjurskalle. Han är stark i kroppen och intresserar sig för allt man kan greppa tag i. Vi jobbar på att sitta själv och ser framsteg även där. 

Han rullar runt på mage så snart han får chansen, och blir inte längre irriterad av att ligga så. Han har rullat tillbaka ett par gånger, men brukar lyckas slå i bakhuvudet då - och krokodiltårarna har en tendens att komma fram. Att krypa har han inte riktigt förstått. Han vill hemskt gärna ta sig fram när han inte når sakerna i hans närhet, men har inte alls förstått hur han ska göra. Vissa kryptränar sina barn, det gör inte jag. "Lagt barn ligger", det njuter jag av ett tag till. 

Jag spanar efter tänder dagligen, men icket. Men de kommer när de kommer, trodde bara de var på väg när han en dag var sämre i magen och lite febrig, men det var nog bara förkylningen då också. 

Mamman

Ja, mamman. Ni som följer mig på någon av de sociala medierna vet redan. Men mamman mår helt okej, dock är foglossningen bråkig och ja.. sådant som lätt blir när man är gravid. Ja, exakt - jag är gravid igen. Men mer om det i ett eget inlägg: liten liten Clint ska bli storebror! 

Tidigare månader: Clint 6 månader, 5 månader, 

4 månader, 3 månader, 2 månader och Clints första månad. 

__________________________________________ Viktoria

världens finaste bäbis.

Vi hann med solen i morse, efter dimman och före molnen kom. La ner det stackars barnet i en lövhög och tog fram kameran. Jag förstår att han snålade på leenden, det var faktiskt inte särskilt varmt att ligga där. Jag gjorde detsamma, för att kunna ta bilderna. Men finaste lilla barn, med lite dreggel hängande och en uttråkad blick. Som vi älskar dig! 

__________________________________________ Viktoria

en promenad nedför Memory Lane och en herrans massa "tänk om"

För ett år sedan, sånär på någon dag, var vi på barnmorskemottagningen och fick vår första ordentliga koll på Clint. (Tack Facebook för påminnelsen!) Vi hade varit på ett tidigt ultraljud i Umeå, men där såg han mest ut som en liten böna med hjärtslag. Vi outade graviditeten på sociala medier och efter det vågade jag också på jobbet klä mig i kläder som framhävde graviditeten. Då visste jag lixom att han mådde bra och växte där i magen på mig. 

Tänk att där inne, där låg en liten Clint. Clint Erik James Warg. Det finaste vi har (okej då, tillsammans med hunden såklart) och en av världens snällaste bäbisar. Klart han är ledsen, gnällig och grinig med jämna mellan rum - det är väl alla bäbisar? Men ändå, så han han väldens skönaste manana-banana kille som tar det mesta med en klackspark. Och för det älskar vi honom lite extra. 

Men vi hade inte haft någon lite solstråle utan ett "vi". Och herregud vad har funderat över det. Då jag vill inte tro på tur eller högre makter - är det då ödet som spelat in? Och vad är egentligen ödet? Jag och Mannen hade inga gemensamma vänner, utom att jag känner två av hans förra hockeytränare. Hur skulle vi någonsin ha träffats, om jag inte hade fått tag i den här lägenheten? Och den hade jag aldrig fått, om inte kompis Camillas bonussyster bott här i ett par veckor - och hatat morgontrafiken utanför fönstret som höll henne vaken efter att ha jobbat natt. Hon flyttade ut i ren panik och frustration, och jag fick helt utan varsel ta över den. Tittade på den onsdag, skrev papper samma eftermiddag och fick nycklarna dagen därpå. 

Fast Jakob bodde inte här då. Han fick ta över lägenheten längt upp ett par månader senare, efter sin kompis som bott där. Och den vägen blev det. Vi träffades, som jag berättat så många gånger, på parkeringen. Han påstår att det var han som raggade upp mig, men vi vet alla att det är en lögn. Men tänk om jag aldrig flyttat in här?

Och med honom hittade jag hem. Blev trygg. Vågade landa. Och vi fick världens finaste lilla Clint. Vår ögonsten, vår lilla skitonge. 

__________________________________________ Viktoria

kunskap är en färskvara. i alla fall ibland.

För typ.. sju månader sedan tog jag selfies typ jämt. Jag hade också smink dagligen, samt en rutin som innefattade både daglig hårborstning och regelbundning hårtvagning. Nu.. är det inte fullt lika självklart att dagarna innefattar smink, borstat eller ens särskilt rent hår. Och därmed kommer selfietillfällena desto glesare. Jag fattar att man inte behöver smink för en selfie, men jag har inget intresse av att dokumentera mig själv när jag ser ut som något katten släpat in. 

Härom dagen var håret (hyfsat) rent. De naturliga lockarna välborstade och tillochmed eyelinern was on fleek. Så jag skulle ta en selfie eller två. Det hela resulterade i en kavalkad av grimaser och obekväma poser. Varför ska det vara så svårt att ta en bild på sig själv som man blir nöjd med? 

__________________________________________ Viktoria

vad skogen erbjuder.

Jag minns så väl, första hösten i Västerås och jag var tillsammans med min högra hand, vapendragare och älskade vän Puffan aka Emelie i skogen och rastade hunden. Så säger hon: "Det här är trattkantareller!" Whaaaaaaat? Jag blev helt lyrisk, trots att jag inte är sådär superförtjust i att äta svamp. Den dagen plockade jag mina första trattisar, och fick "mitt" första svampställe. Det åkte jag tillbaka till flera gånger varje höst, och alla de höstar jag bodde i Västerås. Plockade, plockade och plockade. Torkade en del men gav bort det mesta. 

Den här bilden tog jag, tror jag, under min andra höst i Västerås. Hittade helt otroligt mycket trattkantareller på mitt ställe - och precis som när jag kommer hem från skogen med hinkarna fulla med bär, så känner jag mig otroligt rik. 

Sedan flyttade jag hem. Snart tre år sedan (shit vad tiden går fort!) och jag har sedan dess inte plockat en enda trattkantarell. Plockade någon enstaka Karl-Johan häromåret när det var ett sådant fantastiskt Karl-Johans år. Men tidigare i sommar fick jag ta min norrländska oskuld på gula kantareller, och idag hade turen kommit till trattisarna. 

Vi åkte till Uttersjön i förmiddags, jag hade hoppats på att få ta en snabb liten sväng ut i de skogar där vi plockade gula kantareller för en tid sedan. Se om det även fanns trattisar. Pappa har påstått att det inte finns, men då har han heller inte trattkantarellögon - han är inte van att titta efter dem och ser dem således inte heller. Så när barnet somnat i vagnen skyndade jag och Jakob oss iväg. Och herregud vad svamp det fanns! Jag fick lov att skicka hem Jakob igen, både då barnet hade vaknat och då min mamma har pratat så mycket om att få hitta svamp. Så mamma kom och gjorde mig sällskap istället, och jag kunde lixom inte hejda mig. Det fanns så otroligt mycket!

Den där korta lilla snabba turen till skogen blev ett par timmar och påsarna fulla (påminn mig om att köpa en fin svampkorg till nästa år) med trattisar. De ligger nu rensade och fina hos mina föräldrar, på deras lilla inglasning på övervåningen för att torka. Jag hoppas det är ett bra ställe att torka på, det är i alla fall torrt och varmt, och de ligger på myggdörrar. Vi håller tummarna!

Nej, jag äter inte särskilt mycket svamp. Men känner mig ungefär som rikast i världen när jag får komma hem med allt vad skogen erbjuder, oavsett om det är svamp eller bär. Tacksam för dagar som denna!

__________________________________________ Viktoria

clintan, ett helt halvt år gammal.

Igår fyllde den lilla illbattingen 6 månader. Ett helt halvt år, det är svårt att förstå hur tiden kan gå så fort? Imorgon ska vi till tant Monica på BVC så jag har lite dålig koll på hur stor han är. Dagens vilda gissning: 72 cm och 9700 gram. Men det får vi veta imorgon! Vi ska även träffa farbror Doktorn samt vaccinera honom, så det blir säkert inte någon superrolig eftermiddag efter det. Vid förra sprutan var han gnällig, men verkade inte få feber. Hoppas att det inte blir värre den här gången!

Mat

Jag vet inte om ni minns förra månaden, men då hade vi glatt introducerat gröt för ongen, som han åt - med resultat att han knappt åt någon ersättning alls och blev mycket hungrigare ändå. Framför allt om nätterna. Så det hela mynnade ut i att jag blev lite bekväm och dålig på att ge honom gröt. Så nu äter han bara ersättning och får smaka på diverse mat med oss. Han älskar smaknappen fylld med banan, den går han helt bananas (hehehehehe) på. Men nu har jag köpt hem några barnmatsburkar, de från 6 månader, och ska testa vad han tycker. Jag har lite svårt att hitta bra rutiner i vår vardag, men inser själv att jag måste bli bättre på det för att på ett smidigt sätt introducera mer och mer "riktig" mat till den lille.  Vi har tagit dagen väldigt mycket som den kommer, utan allt för mycket planering. Ska vi ta oss tid att äta/slafsa/söla vid matbordet så får vi lägga upp någon typ av plan för dagen. Men det ska absolut gå bra det också!

Sömn

Han fortsätter lite på samma spår som förr, förutom att han gärna vill vakna när pappan kliver upp på morgonen - vilket inte mamman går med på. Somnar kring 19-20, vaknar runt 02-03 och äter bara för att sedan somna om direkt. Han får flaskan och ny blöja i sängen och sover ungefär som sista slurken ur flaskan når magen. Nu vill han gärna vakna vid 06 på morgonen, men innan klockan sju är jag ingen rolig mamma, utan ger honom tutten & snutten och hoppas att han ska somna igen. Vilket fungerar.. ibland. Långt ifrån alltid. Men han är rätt nöjd med att bara ligga där och småprata lite om morgonen, så jag halvslumrar oftast vidare en stund till. Sen hänger vi ett par timmar i lugnt tempo, lite youtube och bus, bara för att han sen ska somna om igen efter ett par timmar.

I den bästa av världar sover han i alla fall en timme på förmiddagen och minst lika mycket där vid 14-tiden. Tyvärr förstår han inte alltid sitt bästa utan powernapar istället i tjugo minuter, bara för att bli lite förbannad lagom till middagen då han är alldeles för trött. Så då blir det en lite länge sovstund då istället!

Utveckling

Från att ha riktigt sladdriga spagettiben till att en dag bara inse att "Ha! Jag kan ju stå på de här!" och sedan aldrig vilja göra annat. Han älskar att stå stor pojke och spänner benen hela tiden. Sötnöten! Inte helt praktiskt när man ska byta blöja dock, när de är som ett par kinesiska matpinnar. Annars rullar han runt till mage så snart han får chansen. I början rullade han runt för att sedan bli förbannad för han inte tyckte om att ligga på mage, men nu är oftast rätt nöjd att ligga på mage i allt från två till tjugotvå minuter. Han har börjat visa intresse för att ta sig framåt, men inte fattat grejen med att krypa ännu (thank Lord!) och viftar mest med benen. 

Han börjar ha bra (nåja, bättre) motorik och koll på händerna. Han greppar allt han kommer åt och försöker stoppa det i munnen. Älskar leksaker som skramlar, som de fina Diinglisarna han fick av tant Julia i Stockholm. Skaka, skaka, skaka och så in i munnen! Annars fortsätter pappan att vara ungefär hur kul som helst, framför allt när de har sina busstunder. Men glasögonen får han minsann ta av, annars lever de lika farligt som allt annat grabben kan greppa. 

Mamman

Det fungerar! Jag är fortfarande lite sådär jämn med en allt-är-okej-känsla, där både de riktiga topparna och dalarna saknas. Det är visserligen en ganska lättsam känsla, även om jag såklart saknar topparna. Men jag mår heller aldrig riktigt dåligt, och det saknar jag absolut inte. Jag försöker hitta på något varje dag, i alla fall ha något jag "måste" göra. Allt från att tvätta till att gå på öppna förskolan någon timme. Så jag inte bara sitter hemma och pratar bäbisspråk och känner mig sysslolös. Jag är van att leva livet i ganska högt tempo, så tycker ibland att dagarna blir lite för långtråkiga. Men Clint blir allt roligare nu, när han svarar mer på aktiviteter och lekar! Det är roligare att hitta på saker med en bäbis som vill vara med lite mer. 

Han är så söt när han "står" mot soffkanten. Jag har själv ställt dit honom, men han var så otroligt fokuserad!

Clintan fem månader, fyra månader, 

tre månader, två månader och en månad. 

__________________________________________ Viktoria

stockholm, aka första resan.

När Mannen åkte på älgjakt fick jag och Clintan åka till Den Kungliga Hufvudstaden i några dagar. Fantastiskt, supertrevligt och inte det minsta avslappnande! 

Jag är tacksam att jag har kompis Linnea som både bor supercentralt (så man slipper tunnelbana), rymligt och dessutom har en söt liten Carl på 11 månader, så hemmet hennes innefattar även babygym, leksaker, bäbisbadgrejer och skötbord. Dessutom hade de en vagga som inte användes, så även Clintan fick en egen säng. Dessutom är småbarnsföräldrar fullt medvetna om att man kan vara dödligt trött redan kring klockan 21 på kvällen.

Vi flög ner förra måndagen. Jag ljuger om jag påstår att jag inte var galet nervös för att flyga med Clint. Dessutom hade han blivit snorig dagarna innan, var väldigt orolig att han skulle tycka att det var jobbigt med tryckförändringarna när vi lyfte/landade, framför allt om han började bli förkyld. Men tacksamt nog somnade Clint efter kanske fem minuter, och vaknade igen när vi tog mark i Stockholm. Måndagen spenderades i trevligt sällskap av Linnea, Johan och lille Carl. Lite turistande med långpromenad längs Norr Mälarstrand och i Gamla Stan och en god middag bestående av ost och chark. En middag helt i min smak!

Tisdag åkte vi till Mall of Scandinavia. Oj så vräkigt och osvenskt! Men verkligen fint och det kändes genomtänkt. Vi shoppade, åt underbart god sushi, fikade och bara umgicks. Fanns massa fina butiker för både barnkläder och inredning, det blev även lite kläder och lyx (älsk på Victoria Secret!) till mig själv. Jag gillade verkligen MoS, dessutom väldigt lättillgängligt med stationen precis intill. Kvällen spenderades med middag hemmavid, Clints faster Josefin gjorde oss sällskap och Johan hade tagit hem massor med fantastiska bakverk från hans jobb, Vete-Katten. Jag blev helt kär i deras morotskaka, men blev otrogen redan dagen efter..

Onsdag tog vi en promenad till Västermalmsgallerian och mötte upp kusin Catrine för lunch. Jag är så glad att jag hann träffa henne också, om än så bara för en timme! Sedan blev det lite mer shopping, och en supersnabb fika med min piteåitalienska Sofie. Här kommer otroheten in. Jag trodde att jag var huvudsupa förälskad i Vete-Kattens morotskaka, men fikat blev på Wilmers på Kungsholmen och lika snabbt som första tuggan inmundigades insåg jag att det var såhär kärlek vid första ögonkastet skulle smaka. Rekommenderas starkt, om ni har vägarna förbi Kungsholmen! 

Hann även med att under en timma träffa fd klasskompisen Louise som jag träffade för ganska exakt 6 månader sedan också, fast då uppe i Skellefteå. Middagen blev på Boquerian tillsammans med Julia, min vapendragare från tiden på webbshoppen Rutstore. Här var faktiskt enda gången Clint blev trött och less, även om vi gick ut tidigt för middag så blev det för stimmigt och högljutt för den lilla. Älskade lilla barn, han skötte sig verkligen fantastiskt bra under hela resan! Middagen avslutades snabbt (efter att ha underhållit honom med barnsånger/Babblarna på mobilen ett tag), så vi kunde gå hem och lägga i säng ongen. Torsdag tog jag, Linnea och smågrabbarna en brunch på Vete-Katten och spanade lite i butiker innan jag lämnde en sensommarvarmt Stockholm vid lunch. 

Tacksamheten för gästfriheten är svår att beskriva. Stockholm visade sig från sin absolut bästa sida under de här dagarna. Clint skötte sig så underbart bra som en knappt 6 månader gammal kille kan när han är på resa. Enda gången som mamman fick svettas var på gaten på vägen hem, när han började gråta otröstligt. I gaten, när vi boardade och tog plats på planet. Otröstlig! Som tur var, visste jag att han bara var alldeles för trött och när vi väl satt oss på vår plats, slagit på lite tecknat på iPaddan och kurat ihop oss med tutten och snutten somnade han genast. Jag eftersvettades i säkert en kvart till, men han sov hela vägen hem till Skellefteå som tur var.  

Nu har vi testat att resa också. Nästa gång tar jag gärna dock Mannen med mig också, eller lämnar Clint hemma. Även om dagarna i Stockholm var underbara, så är det inte alls särskilt avslappnande att resa ensam med barn (all cred till ensamstående mammor/pappor!). Jag kom hem betydligt tröttare än jag var när jag åkte. 

__________________________________________ Viktoria

augusti blev september

September. Höst. Älgjakt. Halsdukar. Fingervantar. Åkpåse. Tända ljus. Mys. Kängor. Varma filtar. Sova extra nära. Lingon. Gula löv. Krispig luft. 

Jag älskar hösten. Många blir deprimerade när hösten och mörkret kommer. Inte jag. Jag mår sällan så bra, som just när hösten kommer. Den absolut bästa och vackraste årstiden. När luften blir krispigare och löven sakta börjar ändra färg. Världen färgas av gult, orange och rött. Enda nackdelen är att det är lurigt att plocka lingon med en bäbis i släptåg. Jag har en finfin BabyBjörn One, men har ännu inte testat ha Clintan på ryggen med den. Ska jag ha honom på magen har jag garanterat fått ryggskott innan ens första hinken är fylld. Måste nog testa ha honom på ryggen någon dag! Men tror minsann jag även vill ha sällskap med mig då, så någon kan överösa honom med pussar om han skulle bli missnöjd där bakom. 

Hösten. Tiden jag älskar som mest. Det enda jag önskar är att älgjakten är klar fort i år, så jag får spendera så mycket av årstiden som möjligt med honom jag älskar mest. 

__________________________________________ Viktoria

mannen.

Den här tiden för två år sedan satt jag i soffan med grannen längst upp i huset. Lärde känna varandra. Jag hade bjudit in honom på en öl eller två, en kväll vi båda i förväg hade refererat till som "en typ dejt". Det var nog det bästa jag någonsin gjort, att bjuda in honom på öl. Det tog inte lång tid för honom att sluta sova två trappor upp, även om han kämpade lite längre med att gå "hem" efter jobbet, packa upp matlådan och duscha. Tills han insåg att jag hade diskmaskin och att min dusch fungerade minst lika bra. Då slutade han gå upp till sig, och stannade redan på bottenvåningen. 

Det har hänt otroligt mycket på två år. Det känns som om vi känt varandra forevah-evah - samtidigt som jag fortfarande känner mig nykär när jag ser på honom. Men att jag ännu är barnsligt kär i den där grannen, det är det inget snack om.

 

__________________________________________ Viktoria