När vi väntade Clint tänkte vi gå på sådana förberedande föräldragruppsträffar på sjukhuset. Det var fyra stycken och jag gick på.. en. Jakob inte på någon. De passade helt enkelt väldigt dåligt ihop med våra arbetstider just då. Det var en intressant föreläsning, men jag kände så väl att de i den efterföljande diskussionsgruppen andra hade träffats vid ett par tillfällen innan och hunnit lära känna varandra lite, och när jag heller inte hade Mannen att hålla handen med så kändes det lite läskigt.
När Clint var ett par månader märkte nog min fina BVC-tant att jag var lite (mycket) ensam, och sa mer eller mindre åt mig att att "på måndag, då är det en föräldragruppsträff och ni ska dit". Jag var rädd för ett gäng tjugotvååringar som jag inte skulle ha ett uns gemensamt med - men så fel man kan ha. Istället fick jag den bästa grupp jag kan önska mig - där vi tillhör den yngre halvan!
Vi har, förutom de träffar BVC anordnat, träffats massor. I höst när Öppna Förskolan på St Olov öppnade så spenderade vi tisdagar där för lek och onsdagar för babysång. Vi har fikat, skrattat och stöttat varandra. Vi har pratat om högt och lågt i vår messengergrupp. Och som jag älskar dessa människor! Vi har lämnat barnen med deras pappor för en kväll och gått på restaurang. Vi har haft lekdejter fyllda med barnskratt och kanske med lite gråt också.
Summan av det hela - jag är så tacksam att jag blev ihopparad med de här fina människorna. Och jag hoppas för allt i världen att vi kan försöka fortsätta ses, även när barnen växer upp. För det här är verkligen personer som jag har så mycket att tacka för.
Så här lätt är det att få med alla busungar på samma bild, när halva gänget har börjar gå och andra halvan kryper runt. Vi skulle kanske ha satsat på att ta en gemensam bild innan alla blev så rörliga..
Clint, Elise, Ellen, tvillingarna Oscar & Alvin,
samt Ellis som är i full fart att krypa ur bild.
__________________________________________
Viktoria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar