att leva i ovetskap.

Jag vet inte hur jag ska börja. Jag skriver, skriver, skriver. Och suddar i samma tempo. Orden brukar komma till mig, men just nu är de inte där. 

Hon heter Audrey. Vi var vänner på gymnasiet, delade korridor på KFUM i Umeå under vårt första år. Jag har aldrig ätit så mycket och så god kinamat, som på söndagarna när hon kom ner till Umeå efter att ha varit hemma över helgen. 

Hon lärde mig äta med pinnar, annars fick jag inte dela hennes mat. Jag är idag en fena på att äta med pinnar. Jag lärde mig konstiga meningar på kinesiska, vissa minns jag fortfarande. Men framför allt fick hon mig att skratta, att må bra och växa som människa. Hon bjöd på sig själv, var varm och godhjärtad. 

Tiden gick och vi tappade kontakten. Sporadisk kontakt över Facebook, men det är säkert 15 år sedan vi sågs senast. Igår tittade jag på gamla inlägg på facebook, och ser en kommentar hon skrev 2010. Jag tänkte, se vad hon gjorde idag, skicka ett meddelande, catch up. Sista jag minns, var att hon flyttade till Birmingham. Men det jag fick se på hennes facebooksida gav mig en chock.

Även om vi inte hörts på länge, så har jag alltid trott att hon mått bra, levt sitt liv i någon del av världen och gjort allt hon någonsin drömt om. Men insikten om att Audrey inte längre är med oss, fick mig att börja gråta. Och det som gjorde ännu ondare, är att det är fem år sedan hon gick bort. På fem år, har jag aldrig försökt kontakta henne eller ens fått veta att något hänt henne. Det gjorde så ont. Finaste Audrey. Det var en kort tid i livet vi var nära varandra, men för det inte mindre viktigt. 

Ta inte någon för givet. Krama de ni håller kära. Och snälla, skicka ett sms once in a while till de som inte är nära i avstånd, men ändå i hjärtat. Eller ring, för all del. Bara ni inte glömmer bort de som varit viktiga i ert liv.

__________________________________________ Viktoria