Jag kommer säkert trampa på ett par tår. Någon kanske blir sur. Det är okej. Men jag måste få lyfta ett ämne som jag reagerat på länge - men som blivit ännu tydligare sedan jag blev gravid och helt glasklart sedan ongen tittade ut och jag kunde titulera mig mamma.
Kvinnor som förminskar andra kvinnor. Och ännu mer: mammor som förminskar andra mammor.
Jag är extremt trygg i våra val och beslut runt Clint: Vi flaskmatar t.ex. och samsover ej. Det passar oss absolut bäst, och fungerar väldigt bra - Clintan är en harmonisk liten herre som mår finfint. Men jag kommer för det aldrig tycka att andras val är sämre än mina, bara för att de inte gör likadant som oss. Men allt för ofta ser jag folk som kommenterar bloggar, instagram, facebook och liknande. Alla val är tydligen fel: samsover man är det fel. Samsover man inte skapar man otrygga barn. Väljer man att inte amma är man en dålig förälder och nekar barnet närhet. Men ammar man, attans, inte får du varken amma så länge du vill eller var du vill. Och så fortsätter det i evighet.
Jag är som sagt trygg i de val vi gjort. Men jag förstår att många blir osäkra, känner sig otillräkliga. Ibland läser jag kommentarer, där någon säger att de aaaaaaldrig skulle kunna göra ditten eller datten, att det skulle vara förfärligt mot sitt barn. Även om jag känner mig stark, så kan jag få ett litet knivhugg av det. Jag kanske gör just ditten, är jag en sämre föräldrer som tycker att det är okej, trots att jag märker att det passar just mitt barn? Varför ifrågasätter jag då mitt val, bara för att någon annan inte tycker samma som jag? Troligtvis för att allt jag vill, är att Clint bara ska få det allra bästa.
Upplever ofta att kvinnor som fått barn blir självutnämnda experter. På alla barn. Och därmed gärna påpekar sin expertis för alla andra, främst blivande eller nyblivna, mammor. Och ja, de är verkligen experter - men på sitt barn! Jag är helt övertygad om att jag och Mannen är de som känner Clints behov bäst. Men jag kan för det inget om andras barn. De är helt andra individer och har troligtvis helt andra behov.
Så varför är då kvinnor så bra på att ge varandra dåligt samvete? Vill vi hävda oss själva? Är det hjälpsamhet gone bad? Kan vi inte bara enas om att lyfta varandra istället? Istället för att ifrågasätta varandras beslut, kan vi inte bara heja på varandra? Klappa varandra på axeln för att vi är sådana starka awesome kvinnor som ger våra barn det allra bästa? Skippa allt skuldbeläggande och all negativitet, bara stötta varandra i våra beslut och tro på varandra?
Är vi överrens? Från och med nu stöttar vi varandra och inget annat? Bra, tack. Då är jag nöjd!
__________________________________________
Viktoria
3 kommentarer:
Ja tack! :) ♡
Blir glad av att läsa att du är tryck i era val som föräldrar!! För det är banne mig inte lätt när man aldrig kan göra "rätt"! Viktigaste är ändå att ni gör de beslut kring ert barn, som ni tror är bäst för honom & er, punkt. Ingen skall komma och kritisera/ifrågasätta det så länge ert barn mår bra!
Åh! Håller med dig i det du skriver. Försöker också vara "stark" i mina val som mamma, men visst känns det som knivhugg i magen när någon kommenterar och lägger sig i ändå. Jag brukar säga att "'mammor är den värsta sorten", och med det menar jag sättet "vi" klankar ner på varandra hela tiden, istället för att känna systerskapet som vi har i och med att vi alla har barn. När kommentarer kommer från svärmor, ens egen mamma osv, så tror jag dock att det egentligen är välvilja som kommer ut på fel sätt. De vill så väl, men förstår inte hur känslig man är och att det är nya tider nu och alla gör olika. Det var ju så annorlunda när de fick barn, och ofta har de ju inte hängt med i utvecklingen.
Men ändå finns det ingen ursäkt för att komma med pekpinnar och få andra mammor att må dåligt, såklart. Så skönt att det ändå finns mammor där ute som du!
Skicka en kommentar