I helgen blir Clintan 8 veckor, om en vecka blir han exakt två månader gammal. Det är bisarrt så fort tiden går - och hur mycket saker hinner ändras på så kort tid. När vi kom hem med det där lilla knytet var allt så stort. Och lätt panikslaget. Tacksamheten för de där tio pappadagarna tillsammans (som för oss dessutom blev ännu fler) var total. Jag trodde aldrig jag skulle kunna slappna av, herregud, ungen kunde ju gå sönder eller bli alldeles förstörd av att spendera sina dagar med en lätt neurotisk stressad förälder. Goddag panikkänslor!
Clint 7 veckor vs. 1 vecka.
Nu känns saker överlag väldigt mañana bañana. Vi sover (mycket), äter (massor), byter blöjor, har djupa samtal om framtiden och njuter (oftast) av varandras sällskap. Inte för att jag ska förneka att jag vissa dagar gladeligen lämnar över honom till Mannen när han kommer hem från jobbet, men vi har överlag rätt softa dagar tillsammans. Promenerar, sköter hemmet eller åker och hälsar på Mostern. Trots dagar då han vrålskriker inne på banken eller dundrar av ett bajskalas på Folksam så känner jag mig sällan stressad över det.
Men utan Mannen hade det aldrig gått lika bra. Jag är så galet tacksam till att han är en väldigt engagerad och närvarande pappa till Clintan. Och samtidigt en perfekt partner till mig!
__________________________________________
Viktoria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar