inte sämre. men annorlunda.

Livet som mamma är annorlunda än livet som det var innan. Annorlunda, men för det inte alls sämre. Jag är van att ha mig själv i första rummet. Min själv, Mannen och pälsklingen. Nu får alla stå åt sidan: Clint är nummer ett. Hans behov av mat, rena blöjor, närhet, trygghet och sömn. Och allt annat små barn kan tänkas behöva. Och det är okej, verkligen! Men jag tycker ännu det är frustrerande, att det t.ex. ska ta 2,5 vecka för mig att ta mig tid att kasta på en hårfärg trots att utväxten får mig att likna ett WTT. Att inte hinna (prioritera?) att borsta tänderna innan klockan slår två på dagen. 

Jag kommer såklart att vänja mig. Och garanterat kommer jag njuta av det också! Det här ska ju vara mitt liv närmaste dryga året framöver. Vänja mig att allt tar mycket längre tid och att tidspassning är ett relativt fenomen. Tydligen kan man inte bestämma när de vill ha bajsblöjor bytta, men jag har redan nu insett att det är något de allra helst vill precis när man klätt på dem och är på väg ut genom dörren. Speciellt om man har en tid att passa. 

Lärdom: räkna med att planera med en halvtimme extra innan du ska iväg någonstans. Bättre att ha lite tid över än att stå vid skötbordet tokfrustrerad och i stressen byta blöja och försöka få på det motstäviga barnet strumporna igen. För en stressad mamma resulterar inte ett snällt och medgörligt barn som bara äääälskar att snabbt få på sig byxor, strumpor, vantar och overall. 

Han är i alla fall söt som socker. Även när han gör bajskalas. Och jag (vi) har snart överlevt dag två solo här hemma. Försöker hitta rutiner för oss alla: där vi balanserar barnets, hundens och mina egna behov av att utföra våra toalettbestyr. Typ. Det har gått bra, men jag ska inte förneka att jag längtar efter att Mannen ska komma hem från skogen och göra oss sällskap. 

__________________________________________ Viktoria