omvälvande.

Jag visste minsann att jag levde med världens bästa man, och jag visste att han skulle vara en klippa vid min sida genom allt. Men så här fantastisk gick nog inte föreställa sig att han var. Det går i alla fall inte sätta ord på det, hur bra han är för mig. 

Det var ett omvälvande dygn, när vi blev föräldrar. Först var förlossningen lätt kaosartad, då det blev för utdraget, Clints hjärtkurva föll och det förbereddes för akutsnitt. Som tur var blev kurvan bättre och värkarna kraftigare, och vår läkare tog beslutet att avvakta. Jag kände mig då ganska lugn, men utan Mannen intill hade jag aldrig varit det. 

Men när Clint väl kom ut, andades han inte. Upp på magen med honom, klippa av navelsträngen och sedan sprang de iväg med honom, med Mannen i släptåg. Där låg jag kvar med paniken. Varför skrek inte mitt barn? Det tog, kändes det som, en evighet innan jag fick några besked om vad som hänt. Och att han ens levde. Och att det var just en Han. En liten Clint. 

Efter kanske en halvtimme, fick jag träffa honom en minut eller två. Sedan tog de ner honom till barnavdelningen, där han fick spendera sitt första dryga 1,5 dygn. Till en början med CPAP, då hans lungor inte riktigt var som de skulle, han hade svårt att hålla trycket och syresätta. Han matades med sond och fick göra lungröntgen. En antibiotikakur sattes in, och han övervakades ständigt. Maskiner med kurvor som följdes, intravenös medicinering och ett mammahjärta som gick sönder. 

Nej, det blev inte vad vi trodde. Inte vad man drömt om. Det tog ett par timmar efter förlossningen, innan vi kunde besöka honom på barnavdelningen. Den kvällen gick vi och la oss i vårt rum på BB, allt var som vanligt samtidigt som allt var förändrat. Jag kunde inte förstå att vi blivit föräldrar, vi hade ju inget barn hos oss? Utan Jakob vid min sida, hade jag brutit ihop fullständigt. 

Utan dig är jag ingenting. Tack för att du är just du.

_________________________________________ Viktoria