förlossningsberättelse.

Varning för inlägg i stil med en kortare bok. Jag är en ordbajsare av den allra värsta sorten och det här var en rätt lång process..

Hade glömt bilden. Jävligt mycket rock'n'roll att föda barn?

Redan på onsdag började jag känna molvärken. På kvällen kom första värkarna, med 10-15 minuters mellanrum. Jag ringde Mannen som jobbade eftermiddag/kväll i skogen. Jag kände mig lite orolig (first time lixom) så jag frågade om han verkligen behövde jobba hela passet. Han var hemma någon timme tidigare än vanligt, jag var så tacksam. Värkarna gjorde ont, men var inga problem att andas igenom. Den natten försökte jag sova, men vaknade till vid varje värk som fortfarande kom med 10-15 minuters mellanrum. Latensfas, välkommen. Trodde bara aldrig den skulle stanna riktigt så länge som den gjorde.. 

På skärtorsdagen tilltog värkarna något i styrka, men inte i frekvens. Vi åkte ut med hunden till skogen, jag fick ta Mannen till stöd när värkarna kom. De gjorde ordentligt ont, men inget mot för vad de skulle komma att göra. Jag lever med världens mest omtänksamma man, som redan på torsdagen skaffade sig en bekymmersrynka i pannan - den hade han kvar ändå till dess att epiduralen kickade in med full verkan på söndagen. Han mådde själv dåligt av att se mig ha ont. Jag kunde inte vila, jag kunde inte sova. Kring 03 natten till fredag ringde jag förlossningen, frågade om jag kunde få hjälp att sova. Vi åkte in, tog en CTG-kurva och fick med några citodon hem. Alternativet hade varit morfin, men de hade dåligt med rum på avdelningen, och jag ville gärna hem till vår säng igen. Jag var vid tillfället öppen ca 1,5-2 cm och hade kvar ca 1 cm av livmodertappen. Men hoppet hade tänts, det hade uppenbarligen hänt något där nere!

Jag vaknade av värkarna även denna natt, men de värsta topparna var dämpades av citodonet och jag kunde slappna av lite mer. Men mådde på fredagen ungefär som man gör när man inte sovit ordentligt på två nätter. Värkarna kom med ca 7-8 minuters mellanrum och var starka nog att jag fick lov att fokusera och andas genom dem. Jag knaprade maxdos alvedon, men var ändå inte kaxig. Efter middagen åkte vi in igen, då vi skulle få hjälp att sova den natten. Tog ännu en CTG-kurva och konstaterades fortfarande samma status: öppen ca 1,5-2 cm och 1 cm kvar av livmodertappen. Det kändes helt hopplöst, ytterligare ett dygn av värkar - och absolut ingenting mer hade hänt. Fick ett rum på BB, åt kvällsfika och fick en sovdos kring 21.00: morfin för smärtan, Bricanyl för att dämpa värkarna och en tablett Propavan för att sova. Somnade som en klubbad säl, vaknade efter en kvart och vände på kudden, hade visst dreglat mer än lovligt mycket. Jakob fick stanna med mig, vi hade fått ett eget litet familjerum och han spenderade kvällen med att höra mig snarka och se mig dregla medan han såg filmer på iPaddan.

Ungefär 3,5 timme sov jag oavbrutet, sedan började värkarna väcka mig igen. Jag kunde slumra genom dem ett par timmar till, för att vid 06 på lördagsmorgonen ringa efter mer Alvedon. Snacka om att känna mig krävande, ringa på en knapp för att få värktabletter! Efter frukosten upprepades proceduren med CTG-kurva och undersökning: absolut inget mer hade hänt. Ännu ett dygn av värkar och inget mer hade hänt. Öppen 1,5-2 cm och 1 cm kvar av livmodertappen. Här började jag gråta, efter tre nätter av dålig sömn och smärta. Värkarna kom med ca 6 minuters mellanrum och vi fick åka hem igen, men med löfte om att få komma tillbaka på kvällen och få samma sovdos igen, om inget hände under dagen.

Lördagen fortgick. Vi spenderade dagen hemma i soffan, jag snyftade mest hela tiden och hade ont, var trött och uppgiven. Jag frågade Mannen om vi kunde ångra oss, skita i hela det här att föda barn. Det fick jag tydligen inte. Jag var verkligen inte på topp.  Kring 14.00 började jag läka fostervatten (känslan av urinläckage är inte häftig) och värkarna började göra ondare. Efter klockan sju någongång åker vi in igen - tur vi bor extremt nära sjukhuset. Det konstaterades att det är fostervatten som läker, och de vill inte göra någon undersökning med risk för baciller. Men vi gör ännu en CTG och värkarna kommer med 5 minuters mellanrum. Men fortfarande inget aktivt värkarbete som i förlossningsdags, utan de är bara sjukt elaka förvärkar. Jag ger upp strax innan 21 den kvällen, får ytterligare en sovdos men denna gång med starkare dos Bricanyl och somnar nästan lika snabbt som kvällen innan. Efter 04 var det helt kört och jag börjar klocka värkarna med 3,5-5 minuters mellanrum.

Efter frukost på söndag blev det ytterligare en CTG-kurva, och då jag inte läkt särskilt mycket fostervatten sedan det började, så gjorde det en undersökning. Snacka om att man visar upp sitt underliv för precis alla som jobbar på avdelningen! Dessutom - ÄNTLIGEN hade något hänt, öppen 3-4 centimeter och bara sista halva centimetern kvar av livmodertappen. Beslutet tas att jag efter lunch ska sättas igång, och de ska spräcka hinnorna. Lättnaden var total. Äntligen skulle vi köra igång, äntligen såg jag ett slut på detta. Försökte äta lunch på sjukhuset (lättare sagt än gjort, det är ingen White Guide-restaurang direkt), och mentalt ställa in mig på att det minsann skulle bli en bäbis av det här. Och troligtvis idag. 

12:25 flyttas jag till förlossningssalen och vi gör tillsammans med barnmorskan Jenny upp en plan. Spräcka hinnorna och sätta en tidig epidural. Jag hade sovit hemskt lite senaste fyra nätterna och redan haft ont länge, så att lindra smärtan direkt kändes som en bra idé. Sagt och gjort! Och epiduralen.. jag älskar't! Från att ha våndats (ännu mer efter att de spräckte hinnorna, värkarna blev horribla efter det) i vad som kändes som en halv evighet var nu livet rätt fint. Jag såg på monitorn att jag hade värkar, men kunde andas som vanligt genom dem och vi njöt av att lyssna på sportradion inne i rummet. Dessutom försvann Jakobs bekymmersrynka ur pannan på honom, när jag plötsligt var näst intill helt smärtfri. Vi hade en ganska trevlig dag, fick smoothie och saft, lyssnade på ishockey och var nog rätt spända över att vi snart skulle bli föräldrar. 

Värkarna var dock inte så starka som de hoppades på, och ett värkstimulerande dropp sattes in strax innan klockan 16, och jag fick gå runt i rummet i mina sjukt snygga nättrosor (som faktiskt är lika skön som de är fula) och försöka få mer att hända. 16.30 börjar de dock ana ugglor i mossen, då ongens hjärtkurva inte riktigt var som de hoppades och det hände alldeles för lite under mina värkar. Den danska läkaren började då flagga för ett eventuellt akutsnitt. Jag var oförskämt lugn, trots att jag borde varit panikslagen. Men jag tänkte nog att ut ska barnet, lite oavsett vilken väg den ska komma ut. De ökade på det värkstimulerande droppet och satte mig på en kurva, för att se hur det utvecklade sig. Som läkaren sa: "Ditt barn mår okej. Inte bra, men okej." I en halvtimme låg jag där, höll Jakobs hand och försökte slappna av. Förstå vad som kanske skulle hända. Förberedde mig på ett eventuellt akutsnitt.

Efter den halvtimmen såg kurvan lite bättre ut och jag hade öppnat mig från 6 till 8 centimeter. Läkaren bedömde att nu när det verkligen började hända saker, kunde vi avvakta och hoppas på att det fortsatte samma väg för oss. Men redan strax efter klockan sex (18:13 enligt journalen) blev det problem igen. Ongen visade på att hjärtslagen föll ordentligt och att han inte alls mådde sådär superbra där inne. De testade olika ställningar för mig, för att få barnet att må bättre, men ingenting hjälpte. Mitt i allt ber läkaren mig öppna ögonen (knep ihop dem mest hela tiden) och titta på honom. Jag stirrar oförstående på honom, när han säger att under nästa värk, då måste jag krysta. Jag blev mest förbannad! Krysta? Varför då? Och hur gör man? 

Jag har hört så många säga att krysta, det är så naturligt. Att man vet hur man ska göra när det är dags. Att man inte har något val. Men då ongen mådde som han gjorde där inne, så ville de att jag skulle forcera krystningarna, så han kom hela vägen ner och kunde börja klämmas ut. Hade två centimeter kvar egentligen, och hans huvud var inte alls där det skulle. Så jag krystade. Krystade för allt jag var värd, tills det några värkar senare började komma naturligt. I efterhand förstår jag att det är då kroppen säger till mig att krysta. Att det är då jag är helt öppen och redo att börja arbetet. I en timme har jag krystvärkar, innan min ork tar totalt slut och ongen visar ännu tydligare att han inte mår bra. Hjärtat slår inte som önskat och de ser en risk för asfyxi, dvs syrebrist hos barnet.

En kiwi-sugklocka får komma till min hjälp. På fyra dragningar, delvis med en stark barnmorska liggande över magen på mig och en läkare med en sax i högsta hugg, så är han ute. Snabbt upp på magen med honom, klipper navelsträngen och så springer de iväg därifrån med honom och Mannen i släptåg. Barnläkaren väntar i dörren och jag är livrädd. Barnet andas inte och jag vet inte vad som händer. Det känns som om jag lämnas helt ensam, även om läkaren hela tiden stannar hos mig. Han sköter allt som måste skötas efter barnet är ute; efterbörd och stygn. Jag ligger där och förstår fortfarande absolut ingenting. Det enda jag frågar mig, är varför gråter inte mitt barn? Och varför får jag inga besked? 

I efterhand får jag veta, att han hade inte andats när han kom ut - precis den asfyxi som de var orolig för mot slutet av förlossningen. Men han hade hostat till redan när de kom in i akutrummet, så han kom igång snabbt igen. Hjärtslagen såg bra ut redan efter en minut, och andningen var på väg åt rätt håll. Dock var han väldigt medtagen och hade fortfarande efter tio minuter ingen muskeltonus. Och inne på förlossningen låg fortfarande jag, och visste ingenting. Efter kanske femton minuter började beskeden komma, att han mådde bättre och att det skulle gå bra. När jag väl fick träffa barnet - och då veta att jag blivit mamma till en liten pojke - kunde jag börja slappna av. Han var då kanske 25 minuter gammal och jag fick bara träffa honom en minut eller två, innan de skyndade ner med honom till barnavdelningen. Jag vet inte om jag ännu riktigt hanterat alla känslor jag kände där och då, vad vi gick igenom när vi blev föräldrar. Det var - och är - ett emotionellt kaos. Jag visste inte vad jag förväntade mig av förlossningen, men inte det här i alla fall. 

Två nätter som han nere på neo-avdelningen på Barn 14, första knappa dygnet med CPAP för att hjälpa lungorna med tryck och syrerättning. Följt av ytterligare ett dygn av övervakning på syresättning. Tredje natten sov han med oss uppe på BB och sedan åkte vi hem, på permis. Han var fortfarande inskriven på Barn 14, så vi åkte in morgon och kväll för att få intravenöst penicillin. De hade gjort en lungröntgen och skickat en odling på labb, för att se så det inte var något annat som bråkade i lungorna på honom. Fem dagar efter han föddes, den 31/3 blir vi utskrivna, med en sista oral penicillinkur med oss hem i en påse. Vilken fantastisk lättnad!

När jag läser min journal får jag ont i magen. Jag önskar det varit annorlunda, men är otroligt glad att allt gick bra i slutändan. Jag är dessutom magiskt tacksam över den personal jag hade runt mig under hela den här processen. Den danske läkaren Torben var fantastisk, även om jag inte alls förstod vad han sa när han försökte prata med mig under värkarna (och trots att Mannen förstod precis vad han sa, så vågade han inte översätta med rädsla för att jag skulle bli sur, och lät istället personalen runt omkring översätta för mig). Barnmorskan som var med och förlöste mig, Marita, var väldigt peppande och engagerad. Ett extra tack till barnsmorskan Jenny som gav mig förståelse när jag var som mest uppgiven och barnmorskan Malin som bara var sådär mjuk och rar i hela hennes framtoning. Henne träffade vi även när vi fick missfall under förra året. Även då var hon sådär mjuk och informativ som jag då behövde, i en stund av sorg och tårar. 

Ganska precis 96 timmar från det att jag började få värkar, till dess att världens finaste underverk var ute. Clint Erik James Warg. 19:31, söndagen den 27/3. Alldeles perfekt och sådär fantastisk som bara en liten Wargunge kan vara. 

__________________________________________ Viktoria