Jag har haft världens bästa helg. Hade bara pappa varit här också så hade min helg varit hundra procentig. Jag saknar min kära far. Men syster och mor är nära nog alldeles perfekt sällskap att ha här i Västerås.
Det var verkligen det bästa av två världar. Familjen och Västerås tillsammans. Men när jag lämnat av dem vid flygbussen kom ångesten tillbaka. Denna enorma ångest. Hur ska jag klara ett år till i Västerås? Jag älskar skolan, jag har fått de bästa vänner man kan önska sig. Men jag lever med en ständig längtan till familjen och mina vännerna i norr.
Idag är jag apatisk. Skulle behöva ta på mig träningskläderna och trötta ut mig till max för att tömma huvudet. Men jag är för apatisk för att kliva upp ur soffan. Förstår inte hur jag ska kunna gå till skolan imorgon.
Jag är glad att jag har den fina lilla hunden här hos mig i Västerås.
Jag vet inte hur jag skulle klara mig annars.
Han tvättar bort mina tårar när de faller och
ligger tätt intill när jag behöver närheten.
__________________________________________
Viktoria
2 kommentarer:
Skickar massa kramar till dig gumman!
Men hjärtat då!
Ska jag ta den blå faran och komma ner och hämta dig?
Skicka en kommentar