Har just kommit hem från Karlstad. En resa som var längre mental än den var rent praktiskt. När Färjestad sätter 4-1 i tom kasse brände tårarna bakom ögonlocken. Det lilla hoppet som fanns kvar var borta. Men när vi under hela FBK-jublet, pressuppbådet och medaljutdelningen sjöng "Genom hela livet" och höll halsdukar och flaggor högt var jag bara stolt. Lycklig och stolt. Det lag jag älskar spelade SM-final, något som ingen trodde innan serien började. Även om det inte höll hela vägen ut - även om ingen minns en silvermedaljör. Men jag bryr mig inte om "ingen" - jag bryr mig om någon, och jag lovar att om tio år kommer någon att minnas den silvermedalj Skellefteå AIK tog i Löfbergs Lila Arena i mitten av april 2011.
Jag kommer i all fall att minnas det.
Jag kommer minnas uppgivenheten, tomheten - och stoltheten.
Jag kommer minnas uppgivenheten, tomheten - och stoltheten.
För evigt. För alltid. Skellefteå AIK.
__________________________________________
Viktoria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar