Jag har i större delen av mitt liv varit livrädd för hajar. Totalt. Jävla. Livrädd. Nu har något nytt hamnat på min Att Vara Oresonligt Panikslagen Över-lista. Krokodiler. Framförallt, saltvattenkrokodiler, "Salties".
Jag menar, hajen är i vatten. Attackerar endast i vatten. Undviker jag vatten, undviker jag hajen. Enkel matematik. Krokodilerna däremot, de kommer UPP ur vattnet och är dessutom galet snabba - i alla fall under några meter. Tillräkligt långt för att de ska hinna äta upp mig.
Och de där läskiga köttätande rovdjuren saltvattenskrokodiler, kan dessutom bli upp kring sju meter långa och väga ett ton. Snacka om att de äter oss stackars intet ont anande människor till mellanmål, använder lårbenet som tandpetare. Nej tack. Jag vill gärna inte bli en mänsklig mustig mumsig mumsbit till en överdimentionerad krokodil.
Hur ska jag någonsin kunna slappna av?
__________________________________________
Viktoria
4 kommentarer:
I Skellefteå (och Västerås) ska det väl ändå vara lugnt?
Nä. Livrädd som sagt. Någon kan ha följt med hem i en resväska när den var liten och söt. Vuxit. Blivit stor. Och utsläppt i det fria när den inte passade sig som husdjur längre. Kanske hittade nån till utsläppt krokokompis. Fell in love. Skaffade fler små krokisar.
Nu är de överallt. Skellefteälven. Svartån. Man är inte säker någonstans.
Haha. Vad har du sett för film? eller dokumentär kanske?
Artikel, Aftonbladet. 14åring slukad av saltvattenskrokodil i Australien.
Skicka en kommentar