Sex and The Västerås?

(text skriven tidigt i höst, hittade den på datorn idag.)

Den enda likheten jag egentligen ser mellan mig själv och Sex and the City-ikonen Carrie Bradshaw är att även jag gillar att dricka cosmopolitans - och ta en cigarett efter sex. Men där slutar också likheterna. Jag bor inte på flashiga Manhattan, jag äger inga svindyra Manolo Blahnik-skor och jag har inte en figur att döda för. Jag har aldrig ens satt min fot i landet på andra sidan av Atlanten. Men djupt inom mig försöker jag ändå desperat hitta en samhörighet mellan oss.

Jag tog i sommar flera livsavgörande beslut på kort tid. Mina vänner köper villor, bygger staket och producerar små söta barn. Jag bestämde mig för att lämna mannen jag levt tillsammans med senaste åren och samtidigt lämna den norrländska lilla staden jag levt i symbios med hela mitt liv. Kanske kan kalla det för en tidig 30-års kris, kanske kan kalla det för en försenad tonårsrebellism. Vad det än är, så sitter jag helt plötsligt här - närmare 30 år gammal, singel och ensam. Detta i en stad där jag innan flytten spenderat totalt 13 timmar av mitt liv i och där jag tappert spanar ut över utsikten från mitt fönster i tron om att Carrie-känslan ska komma över mig.

Jag vill tro på min egen odödlighet, jag vill tro på myten om mig själv – precis som drottningen av Manhattan tror på sig själv i alla lägen. Men jag ska inte ljuga. Jag är livrädd. Jag är inte längre snygg som en artonåring, inte längre lika spännade på marknaden. Men jag har insett en sak.

Jag vet att jag kan vara närmare trettio, singel och fantastisk.

I ett Västerås som ska bli mitt Manhattan.

__________________________________________

Viktoria