I brist på det svartgula lag jag älskar bestämde jag mig för att gå och se ett annat lag med samma färger. Västerås IK. Jag är visserligen patriotisk. Och Skellefteå AIK-fan långt ner i hjärtat. Men jag tyckte att om jag ska bo i en stad i minst två år, och den staden har ett hockeylag i en lägre serien än Elitserien så må jag heja på dem. I brist på annat, lixom.
Det kändes bitvis som om jag var den enda. Som hejade alltså. Det krävdes att VIK reducerade till 2-3 efter ett 0-3 underläge för att publiken ens skulle försöka peppa sitt eget lag. Hemma på min gata i stan, eller i alla fall hemma på min arena i norr så applåderar publiken om en ut det egna laget är nära nära nära att sätta en puck. De skriker inte, och svär, mot sin egen spelare för att de missade målet med fyra centimeter. Jag säger inte att Skellefteå har den ultimata publiken. Eller att den är felfri på något sätt. Bara att jag har svårt att förstå attityden mot det egna laget. Ett gammalt ordspråk lyder: Älska mig som mest när jag förtjänar det som minst, det är då jag behöver det som mest. Och det gäller även i ishockeyns värld. När man ligger under med tre mål behöver man inga fler glåpord från de fans som borde stötta i vått och torrt.
Jag fick höra att jag tänkte så bara för att mitt lag har varit i toppen av Elitserien de senaste åren. Att det skulle vara annorlunda. Men även Skellefteå AIK har harvat i allsvenskan, kämpat och slagits. Och även då applåderades det när de var nära att göra mål, spelarna peppades när huvuderna hängde som tyngst. Klart jag muttrat över felpass och svurit över domslut. Men kärleken till laget är alltid det största.
Nej, jag är ingen perfekt supporter. Men jag får mig en tankeställare när jag hejar högre och mer på Västerås ikväll än de som faktiskt var klädda i VIK-halsdukar, mössor och tröjor. Är det så här det är i Sveriges mitt, i vad som (med all rätt) kallas gnällbältet?
__________________________________________
Viktoria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar